10 februari 2006
Där stod jag höggravid på min mammas begravning
Det känns ibland som om de där isblå jag avslutade förra krönikan med har sett rätt mycket trots att jag bor i en mindre stad och lever enkelt familjeliv och inte är någon jordenruntresenär.
Sorg drabbar oss alla. Man är aldrig förberedd, man kan inte förbereda sig. 29 år gammal kom jag till insikt om att jag absolut ingenting visste om sorg trots att jag redan förlorat pappa, mormor, morbror och en klasskamrat.
Då stod jag höggravid på min mammas begravning. Jag ville svimma eller dö själv för att komma undan smärtan. När jag senare stått inför saker ibland och skakat av skräck har jag påmint mig om att ”jag har stått på mammas begravning höggravid”. Jag kan fortfarande upprepa det som ett mantra ibland inför utmaningar, för mig själv. Efter det har jag upplevt flera begravningar som blivit fasansfulla upplevelser, då sorgen efter henne kommit tillbaka som en vägg rätt emot mig. De händelserna har påverkat mitt liv mer än vad jag trott.
Att ha en liten nyfödd bebis som man skulle känna sådan obeskrivlig lycka för när man var mitt i sin värsta sorg går inte riktigt att beskriva. Sorg och lycka på samma gång var svårt att hantera. Alla tårar man fällde i utmattningen över omställningen och att amma och inte få SOVA var inte bara trötthetstårar, det var förtvivlanstårar. Över att inte ha den man behövde för att ställa frågorna man inte riktigt brytt sig om innan man såg det lilla knytet.
– Mamma hurdan var jag? Gjorde jag så? När gick jag? Sa jag så? Var jag så tjock? Sådant hon berättat tusentals gånger som jag inte lyssnat på mer än med ett halvt öra för det var så pinsamt. Det ångrar jag idag, att jag inte lyssnade bättre på hennes klokheter.
Jag minns fortfarande när insikten drabbade mig med mitt lilla knyte på armen, blixten slog ner när jag såg på honom, en månad gammal. ”Gud, precis såhär älskade hon mig också.” Det var en tröst mitt i övergivenheten.
Alla förstår inte vad man går igenom. De behöver inte förstå heller. Det är ju inte alltid man får fram det man vill säga heller. Jag älskar normalt sett ensamhet, har valt det både före och efter men då var det inte skönt.
Ensam är inte stark och sorgen man känner är unik. Ingen kan till fullo dela den men kanske ändå försöka förstå och respektera den. Att människor vågar bry sig hjälper i sorgearbetet även om smärtan finns kvar. Det är ett fruktansvärt arbete att komma över en saknad. Sorgen ska man ur men de personer man sörjer ska man ju aldrig komma över.
De döda måste få finnas där nu och för evigt. De ska för alltid existera inom dig, det är de som hjälper dig fortsätta leva. Det är många gånger deras vishet du äger, deras erfarenheter har format dig till den du är, och det är deras lärdomar ihop med dina som du har att förmedla vidare. Som du kan göra till något fint fastän du inte vet det.
Sorg innebär olika saker för olika människor. Ju äldre du blir desto fler sorger samlar du på. Beroende på om du får eller tar hjälp till att bearbeta sorgen så blir farkosten du seglar i eller grunden du står på desto mer stabil. Döden är ju en naturlig del av livet men hur man tacklar den beror ju på hur mycket annat man har runt omkring sig. Jag tror många behöver hjälp att komma vidare, eftersom det inte alltid finns tid idag till reflektion. Förträngd sorg söker nya vägar. Det tog mig nästan elva år att komma ur sorgen efter mamma vilket var alldeles för lång tid. År som runnit förbi och som jag inte levt ordentligt i, år som varit alltför kämpiga för att jag varit en halv människa. Nej, ensam är oftast inte stark, det får inte vara förargligt att be om hjälp, det finns människor som professionellt kan hjälpa en vidare i sorgen eller bedrövelsen, som kan hjälpa en växa av motgången. I dag ser jag hur jag formats av henne och jag är så glad för det, för hon känns så nära mig ändå.
Det är nyttigt att skapa en plats inom dig där du kan möta motgångar, där du inte känner vilsenhet, där du är fullkomligt trygg att inte släppa in eländet. Där lugnet finns och där du är och får vara den du är. En alternativ värld eller vad jag ska kalla det. Om du kan. Det som gör att motorn går är att du får återhämtning. Det måste du se till att du får. Där kan du släppa allt elände, se det förintas och sen gå därifrån. Hur du kommer dit eller vilken plats du skapar måste du komma fram till själv. En hjälp att komma dit har för mig varit en avslappnings-cd.
Man utvecklas och lär sig av att saker går snett men inte förrän man kan reflektera och hitta den där lugna platsen att tänka, finna meningen och förstå budskapet. Oavsett vad för katastrof eller bakslag det må vara, dödsfall, utbrändhet eller vanlig ledsenhet över livets hårda skola. Hur långt borta det kan verka så lyser ändå solen bakom molnen.
Det finns alltid skäl att möta sorg, många håller sig undan av hänsyn men också av rädsla. Det gör ont att komma smärta in på livet. Ta risken - att få dela sorg är en gåva till den som orkar ta emot. Gör den inte den –dra dig undan och vänta på ett bättre tillfälle. Det kommer…
… likaså insikten om att aldrig någonsin ta någon eller något för givet…
Mia Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam