11 maj 2006
Det hårda samhällsklimatet drabbar barnen
Tänker ni tillbaka på den tid ni var små? Den tid ni sprang i skogen och lekte indianer och cowboys, tafatt, hade nyponkrig, byggde kojor, gjorde soppa på ljung och gräs eller lekte häst? När det regnade gjorde vi vattenfall och fördämningar. Höjdpunkten på tv var Linus på linjen och Coyote and Roadrunner. Om det nu var en gång i veckan eller en gång i månaden, jag minns inte. Men jag minns utsikten, glassbaren på torget, gottaffärerna där kassörskorna plockade i godiset åt oss.
Jag vet inte varför jag enbart i suddiga fragment minns denna underbara sorglösa uppväxt. Jag tror jag förträngt den för att jag saknar den, jag känner sorg över att den enkla tiden aldrig kommer tillbaka. Jag var dotter till en kravlöst älskande mamma som gjorde allt för att jag skulle få vara barn och inte behöva veta hur jobbigt hon hade det ibland. Jag var också i 13 år dotter till en pappa som trots sjukdom gjorde sitt bästa för att vara rolig men som också ställde krav på mig. Jag fick vara liten så länge jag ville, liten och aningslös. Hade jag varit barn idag hade man nog tyckt att jag var en ärketönt.
Jag är uppväxt i en förort till Göteborg, det var paradiset på jorden. Höghusens plåtfasader lyste vita i solen vi aldrig behövde vara rädda för. Mammor gjorde saftkalas och la sig inte i konflikter, man fick gråta ut en stund och sen var det bra. Nog måste vi väl ändå ha slagits i sandlådan? Nog sprang vi ifrån någon och uteslöt någon ur leken, retades och skrattade åt varandra. Man sa inte allt till mamma eller tog med det till skolan för att dagen efter anklaga kompisen. Lärarna hade nog inte brytt sig speciellt mycket heller, var det lärare ute på raster då över huvud taget? Idag är det nästan nödvändigt för att minimera konflikterna i klassrummet.
Väldigt många av oss fick vara barn men visst fanns det några som for illa då också. I min värld finns det mest fina minnen, sådana jag vill att mina barn ska ha. De fina minnena omsluter tacksamt nog de oangenäma.
Vad bra jag hade det, inte ett bekymmer i hela världen. Det var våra föräldrar som hade bekymren. De fick leva med oron att man skulle åka spårvagn själv, eller att man av oförsikt skulle cykla rätt ut i vägbanan. Naturligtvis oroade de sig för pengar och att inte kunna betala räkningarna, precis som vi gör idag. Men problemen delade de oftast inte med sig till oss barn. De flesta av oss fick vara ovetande. Och de var så glada att man skulle få gå nio år i skolan och sen gymnasium för de hade bara fått sju års folkskola.
Jag älskar också mina barn kravlöst men jag är så medveten om hur viktigt det är att de kämpar i skolan för att de ska få bra betyg så de har chansen att få ett jobb eller för all del, att komma in på gymnasiet och inte behöva gå ett år extra på IV. Allvaret och bekymren började i högstadiet förr, nu är vi nere i mellanstadiet med konflikter och oordning i klassrummen. De som inte får ro att jobba i skolan på grund av bök och stök behöver idag hjälp hemifrån. Och kanske det inte alltid behövs massiva insatser som förälder, men en stunds stöd varje dag.
Hon hade verkligen rätt lilla mamma, vi ska vara tacksamma att vi får så mycket utbildning idag, vi måste bara förstå vikten av att ta till oss kunskaperna. Att blicka bakåt är lika viktigt som att skåda framåt. Att förvalta våra erfarenheter, lära oss av livet och av människorna runt oss, gamla som unga, och inse att det ibland lönar sig mer att ge än att ta.
I dag är inte förorten vacker längre. Jag skulle inte vilja bo på mammas gata som jag i alla år älskat och fortfarande tar mina lovar runt när jag är där. Den är bara vacker i mitt minne. När jag insuper atmosfären där förmedlar den något annat, den magiska känslan som fanns är borta. Vilken sorg. Plåtfasaderna är grå, få barn är ute och leker. Några av våra lekplatser är jämnade med marken, kojorna är för länge sedan glömda. Tiden vi hade går aldrig att återskapa och det man längtar till är egentligen själva känslan av att växa upp och få vara trygg och lycklig och sorglös, det som jag kämpar så hårt för att ge mina barn, det jag önskar alla barn.
Förra året besvarade Bris 19.237 samtal och mejl. De 15 vanligaste kontaktområdena är familjekonflikter, kamratrelationer, kärleksrelationer, mobbing, ensamhet, annan psykisk ohälsa, självdestruktivitet, existentiella livsfrågor, självmordstankar, fysisk misshandel, identitetsfrågor, sorg, sexualitet, kropp/utseende, sexuella övergrepp/ofredande.
År 2002 låg familjekonflikter på femte plats, 2003 på andra plats och 2004 och 2005 toppade det kontaktområdena. Vad har hänt i samhället de sista åren. Nedskärningar, arbetslöshet, sjukskrivningar, och stress för de som blir kvar på arbetsplatserna har ju pågått under hela 90-talet. Samhället är nedmonterat i smådelar liksom våra liv är. Som Ikea-möbler måste vi foga ihop dem själva, på rätt sätt. Efter 15 år i denna hopplöshet verkar så många desperata.
Enligt Peter Irgens på Bris startades hjälptelefonen 1980 men det finns ingen kontinuerlig statistik på samtalen från 80-talet. Det handlade om något tusental samtal per år. Från 1989 då barnens hjälptelefon blev rikstäckande har antalet kontakter stigit.
Det är en alldeles för hård värld därute, vi tvingas kämpa för barnens bästa, för att de äldre ska ha det bra på ålderns höst. Vi tvingas kämpa dagligen för en dräglig arbetsmiljö, en del ungdomar får kämpa för att få rätt lön. Så många har för mycket jobb och stress och resten lever i arbetslöshet, sjukskrivningar, ekonomisk stress och oro. Allt detta för vi vidare till omgivningen och det drabbar bara oss själva i längden. För inte mår man väl bra av att snäsa och aldrig le? Inte kan man väl gå hem nöjd när man svurit en kassörska upp i ansiktet för kvalitetsbrister? Möjligtvis kortvarigt nöjd.
Det fordras att föräldrar har nolltolerans för mobbing och fula ord och ställer krav på att skolan ska vara en bra plats för barn och lärare. Det behövs också att vuxna säger stopp och sätter gränser för sig själva och ställer de viktiga frågorna vad som är viktigt i livet, hur jag vill leva mitt liv, hur jag vill vara och bli bemött? Kanske kan livskvaliteten för alla öka då.
Vi får aldrig sluta lära av livet, aldrig sitta nöjda där vi är. Vi måste lyssna på våra medmänniskor, lära av dem, och lära våra barn detsamma. Lägg en hand på din nästas axel eller ge en kram och visa medkännande med någon som har det svårt. Empati är ett bra ord att ha som ledstjärna.
Någonstans därframme finns ljus i tunneln. Men vi måste hjälpas åt!
Mia Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam