Augusti 2006

Sanningen om våldtäktsmän

 

Man fick lite att tänka på…

 

Jag läste Katarina Wennstams bok ”En riktig våldtäktsman” i våras och fick en skrämmande inblick i hur samhället ser på våldtäkt, vad som presenteras i media och bilden av hur vi tror en våldtäktsman ser ut. 

 

I boken skriver Wennstam att en person som körs ihjäl av en berusad bilförare inte bär skuld till att han eller hon gick ut och promenerade den kvällen, utan ansvaret ligger på föraren som sätter sig bakom ratten väl medveten om riskerna med att köra bil full, och på samhället som på olika sätt med lagar och attityder möjliggör brottet. Alltså skapar inte våldtäktsoffret sitt eget öde när hon väljer att sätta på sig en kort kjol - det är samhället som indirekt eller direkt säger att det är mer okej att ge sig på ”utmanande” kvinnor.

 

Som sagt, man fick lite att tänka på…

 

I boken finns ett fall återgivet där försvarsadvokaten ställer rättens ordförande och nämndemännen frågan ”tror ni verkligen att den här unge mannen skulle kunna ha gjort det han anklagas för”? Två män som våldtagit en kvinna nekar till anklagelserna, det var hon som tog initiativet och var med på allt. Åklagarens bevisning är dokumenterade skador i kvinnans underliv, hon blödde från både slida och analöppning, en av killarna har bitit henne i bröstvårtan, tagit tag om hennes klitoris och vridit om. Skadorna var ovanligt omfattande enligt en läkare, specialist på gynekologi och sexuellt våld. Vitsord från arbetsgivare hämtas in, männen höjs till skyarna, försvaret gör allt för att underminera kvinnans berättelse – och männen frias. Bara för att de ser bra ut och är etablerade i samhället, enligt fallets åklagare. Det hade varit annorlunda om de sett ut som ”sluskar”, varit dömda förut, haft en annan bakgrund. Kvinnan hade tyckt att de var just trevliga och skötsamma. Hon fick också svara på frågor om sina erfarenheter av gruppsex, analsex, vilka sjukdomar hon haft, mediciner hon intagit. 

 

Det är bilden av en våldtäktsman som ett monster som gör att vi inte förväntar oss att ”vanliga” fina, charmiga, killar som bor på stans finaste adress kan begå dessa brott, läser jag. Poliser vittnar om att det inte är alkisar i förorten de får åka på larm till för att ta hand om sönderslagna, våldtagna knäckta kvinnor och barn – utan våldet och det sexuella våldet finns överallt i alla klasser.

 

Wennstam skriver att det inte finns någon typisk våldtäktsman, de flesta är vanliga män som i andra sammanhang kan vara trevliga kompisar, kärleksfulla fäder, flirtar på krogen eller ömma pojkvänner. Det går inte att se på utsidan, yrket, kläderna eller språket han talar, han kan vara otrevlig, charmig, gammal eller ung, ensamvarg eller populär.

 

Till det inre är han inte vem som helst. All forskning pekar mot att orsaken till övergreppen hittas i männens bakgrund. De har många gånger känt ”utanförskap”, ensamhet, varit annorlunda och det finns allt från den bortglömda sonen i en fin familj, psykiskt störda, slagna och utsatta själva, inte bara för övergrepp utan mobbade. Det finns ingen ensam faktor till varför de blir förövare, inga enkla svar utan det är en kombination av faktorer och det är många gånger svårt att våga se vad som ligger bakom, många vill inte veta utan vill ha kvar den enkla svartvita bilden av förövaren som ond.  Många har levt i familjer med social och psykisk misär och vissa har vuxit upp i familjer med god fasad men med ett psykologiskt helvete innanför dörrarna. Det är inte att man konsumerar porr eller själv blivit utsatt för av de som definitivt utsatts för övergrepp har bara fem procent själva blivit förövare.

 

2000 våldtäkter anmäls varje år. Etnologen David Sandbergs uppsats om mediarapportering baserar sig bland annat på en granskning av samtliga 201 nyhetsartiklar om sexuella övergrepp på kvinnor, unga eller vuxna i DN under 2001-2002, skriver Wennstam.

 

 Sammanfattningsvis kan man notera:

 

  • 74 artiklar handlade om gruppvåldtäkter

  • Unga förövare uppmärksammas mest, 64% är under 20 år

  • 69 % av de omskrivna övergreppen handlar om kvinnor under 20 år

  • Endast två artiklar beskrev våldtäkter i offrets hem där gärningsmannen var den man kvinnan levde med. Det var också korta notiser.

  • I bara tio av de 201 artiklarna framgår det att offret kände gärningsmannen.

  • Brutala våldtäkter uppmärksammas mer och detaljer om särskild råhet beskrevs ofta ingående.

  • Den ensamme galningen som överfaller kvinnor utomhus i parker och tunnlar återkommer ofta, också med hänvisning till hans psykiska status, att han var allvarligt psykiskt störd.

 

Den bilden stämmer inte alltid med verkligheten, där de flesta som döms är mellan 20 – 30 år, i mindre är vart femte fall är kvinnan under 15 år. De flesta gärningsmän är inte okända för offret, de vanligaste övergreppen sker hemma hos den som våldtar eller den som utsatts. Vad som lyfts fram i tidningsartiklarna kan förstärka föreställningarna om vilka män som våldtar och vilka offer som våldtas, enligt David Sandbergs granskning, skriver Wennstam. Media har makten att underblåsa eller motverka fördomar och rättsväsendet sätter normen genom de lagar man lutar sig mot men också genom hur man tillämpar dem.

 

I ett avsnitt uttalar sig Katarina Lindahl, generalsekreterare för RFSU såhär:

 

– Det är så otroligt lätt att tycka att de här pojkarna är hemska och sedan stanna där, det är betydligt svårare som vuxen att titta inåt sig själv och fråga vad vi har för ansvar.

 

Efter att ha läst boken ställer man sig frågan var ungdomar lär sig allt om sex idag? Är det dokusåpor där man har sex med flera partners, i tidningar där ungdomar berättar om gruppsex och analsex vilket medför att alla tror det är normalt att prova allt, alla andra har gjort det så det måste du också? Vilken undervisning får de i skolan? Vad berättar vi själva? Hur vägleder vi dem? Finns vi över huvud taget där för dem idag eller är vi upptagna med att tjäna pengar åt oss själva, upprätthålla standarden utåt istället för att vårda och älska de vi satt till världen?

 

Utan tvivel är det snedvridet att våldta. Det är också makabert att vi lär tjejer att inte gå ut när det är mörkt, att vi lär tjejer att vara rädda och vaksamma och inte gå genom parker eller klä sig i korta kjolar i sommarnatten ISTÄLLET för att lära killar att de ska ge fan i tjejer som inte vill, att lära killar att visa respekt för det andra könet, som de dessutom oftast rår på i styrka.

 

Detta var en angelägen bok som alla måste läsa och lära sig av. Det var ruggig läsning som bitvis framkallar avsmak och som mamma till två pojkar som jag naturligtvis inte skulle kunna tro skulle kunna genomföra några som helst brott inser jag återigen vilket ansvar vi föräldrar har för att lära våra barn vad som är rätt och fel om saker och ting i världen. Att låta bli att informera om saker kan få förfärliga konsekvenser om det innebär att de i stället lär sig genom andra ungdomar, lika ovetande som de men som kanske har en felaktig syn på saker och ting, eller att vi inte lärt dem stå på egna ben och stå emot grupptrycket. Vi får inte fega ur bara för att det är pinsamt. Det absolut viktigaste vi måste lära dem är att stå emot grupptryck och våga gå sin egen väg, inte göra som alla andra gör.

 

Det känns fortfarande som om jag letar efter stoppknappen i samhället, var drar man i snöret för att stanna då man vill av? Hur kan vi få ett mänskligare klimat och få in livstro och hopp hos människor igen? Vi måste leva våra liv så att vi orkar med våra barn i första hand. Vi måste ställa oss frågan, vad har vi för uppgift här på jorden, hur kan vi göra den bättre? Hur kan vi vara förebilder för våra och andras barn? Tänkte på debatten i somras om stranden i Mellbystrand där vuxna valde att ha sex öppet och där barn kanske bevittnade detta. Då är man sannerligen ingen förebild utan sätter enbart sina egna behov i första rummet. Helt vansinnigt.

 

Hur? Återigen och för alltid, finnas till för dem, älska dem, slösa med kärlek och närhet. Lyssna på dem, se deras signaler till oss, deras törst efter oss, aldrig vända dem ryggen. Vara vuxna så de kan lita på oss!

 

Jag förstår inte. Finns det en enda uppgift i hela världen som kan vara viktigare för oss som har barn än att ta hand om dem? Visst har man rätt att göra fel men man måste i så fall ställa allt tillrätta och lära sig av misstaget man gjort.

 

De behöver oss vuxna!

 

Mia Alfredsson

 

 

Första sidan

 

Länkar:

 

BEDA Tjejfrid

- för tjejer utsatta för alla former av sexuellt utnyttjande

www.bedatjejfrid.se