April 2006
Verkligheten bakom budskapet:
"Det går bra för Sverige"
Jag har många vänner. Min vän Anna är 26 år, 15 år yngre än jag. Hon har haft en del anställningar jämfört med mig. Hon har erfarenhet av flera arbetsplatser än vad jag har, sin ålder till trots. Hon älskar katter, att resa och att göra rätt för sig och hon är en jävel på datorer. Hon lär mig saker om datorer och mp3 spelare, rädd för teknik som jag är.
Den här berättelsen utspelar sig i välfärdssverige. En gång ett Sverige där vi brydde oss om varandra, där mänsklighet var ett ord man kunde ta i sin mun. Det finns inte idag. När jag träffar henne på chatten eller kliver in på hennes arbetsplats ser jag utan att fråga hur hon mår, trots att hon är femton meter bort.
Anna hade ett heltidsjobb en gång men blev uppsagd 1997. Hon stannade som timvikarie för att försörja sig och då får kan hon också stämpla upp till heltid. Då och då fick hon jobba heltid också. Men sen, för att få ut henne från a-kassestatistiken, fick hon en ”arbetsmarknadsåtgärd”, en datakurs. Då hade hon också heltidsvikariat till och från så det var svårt att hinna till datakursen.
– En normal vecka jobbade jag måndag till lördag, ibland började jag 06.15 och slutade 18.15. Ibland hade jag 13 dagar i sträck jobb och en ledig dag så när det var som mest intensivt letade jag på kvällarna efter var jag ställt bilen, säger hon.
Det var ekonomiskt sett klokt av henne att jobba så mycket. Efter 51 veckor blev hon utskriven från datakursen och skulle återanmäla sig på arbetsförmedlingen och här tar allt en vändning. Anna fick heltidsjobb i butik en vecka och hann inte in till arbetsförmedlingen. Det var mindre klokt av henne för då blir man i Sverige utkastad från tryggheten, man förlorar rätten att stämpla upp till heltid och då börjar kampen för överlevnad. Strunt samma om man inte fått någon varning från a-kassan, regler är regler.
- Oj det var tokigt men det är bara att överklaga sa kvinnan på arbetsförmedlingen, berättar Anna vidare.
När hon ringer till A-kassan och frågar vad hon ska ta sig till säger kvinnan där: Det är väl bara att skaffa sig ett heltidsjobb. 2001 i krisens Sverige var det inte så värst lätt att få ett heltidsjobb, mig veterligen som bara jobbar och kämpar för egen del men läser tidningar och anser mig någorlunda upplyst om situationen i Sverige.
Två överklaganden hos A-kassan gav ingenting. Ur handelsanställdas arbetslöshetskassas motivering läser jag: ” av insänt arbetsgivarintyg framgår det att du sedan 2000- xx-xx och tillsvidare är anställd vid…på varierande arbetstid samt hos… från och med 2001-xx-xx och tills vidare på 13 timmar i veckan” och lite längre ner” en grundläggande förutsättning för rätt till arbetslöshetsersättning är att den sökande har mist en anställning helt eller delvis. Det räcker inte med att den sökande anmäler sig på AF och önskar arbeta mer än vad arbetsgivaren erbjuder för att erhålla ersättning från arbetslöshetskassan”.
Precis som att hon skulle försöka snika till sig något hon inte har rätt till. Hon som inte ens fick en varning att hon måste anmäla sig första dagen som arbetslös, annars åker man ut.
Överklagande hos länsrätten gav samma resultat. ” Anna har två tillsvidareanställningar på varierande arbetstid med datum från xx-xx 2000 / xx-xx 2001 och ansöker om ersättning från den xx mars 2003. Hennes arbetsförhållanden är oförändrade vid ansökningstillfället. Hon kommer inte heller åt sin tidigare ersättningsperiod eftersom hon gått arbetsmarknadsutbildning. Hon kan inte anses arbetslös eftersom inga förändringar skett i hennes avtalade anställningsvillkor vid ansökningstillfället. En grundläggande förutsättning för rätt till ersättning är att den sökande har mist en anställning helt eller delvis”.
Korrekt, horribelt, omänskligt. Historien fortsätter. Uppsagd från det ena jobbet men jobbar under uppsägningstiden en månad i taget, deltid. Till slut går chefen i backen och Anna är själv i butiken, som av lönsamhetsskäl ska gå ihop med en annan butik. Då jobbar hon sex dagar i veckan och får tacksamt nog hjälp en timme om dagen så att hon kan äta och göra alla i en butik förekommande ärenden med pengar, hämta saker på lagret, löne- samt månadsrapporteringar.
Under flytten var det stängt en vecka och då passade Anna på att få ryggskott. Aldrig mer, kommenterar hon upplevelsen att flytta varor från en butik till en annan. Hon fick hjälp av personalen i den andra butiken.
Just nu går hon på ett sjukvikariat, på pappret säger det ungefär 25 h/v En timvikarie man kan göra som man vill med. Behovsanställd om man så vill, en som måste hänga vid telefonen för att få jobb. Piskad att tacka ja till allt hon får, inte kan hon stämpla. Semester när då? När alla är uppsagda igen och tjänsterna ombildade och hon inte har något jobb alls kvar får hon stämpla upp till de 25- 30 h hon jobbat de senaste 6 månaderna. Alltså 80 % av 30h/v.
En människa som, när hon har tur, har två deltidsjobb och inget hellre vill än att jobba och kunna försörja sig. Sliter och är orolig för att inte kunna betala sin hyra. Hon får plocka av sina sparade medel hon smart nog stoppat undan, men hur länge räcker de? Det som ska vara till den lilla guldkant man ska kunna unna sig går nu till livets nödtorft. Och hur många hinner få hop några som helst sparade medel när det knappt går ihop sig.
Kan du säga till henne att det är hennes inställning det är fel på? Har hon det bra jämfört med andra helt arbetslösa? Finns det olika grader i helvetet? Antingen springer man benen av sig och kämpar eller så gör man ingenting. Ska vi ha det såhär? Familjer där båda har jobb idag är lyckligt lottade, vi arbetar och försöker spara några ören så vi ska kunna åka på semester någon gång men de flesta av oss har det inte ”gott ställt” precis.
Jag tror att vi människor mår bäst när vi är trygga, vi orkar inte med osäkerhet eller att strida och vrida ut och in på oss för att hitta lösningar till vår vardag. Framför allt behöver vi få sova ordentligt på nätterna. Det är ju inte bara så att alla jobbar för mycket och stressar ihjäl sig. Ekonomisk stress är också att aldrig släppas in på marknaden ordentligt. Hungriga vargar jagar inte bäst, de orkar inte, energin är borta …
Är jag naiv när jag vill få framtidstro igen? Det är så viktigt att vi inte ger upp. Man kan inte säga till alla människor som kämpar att ”du måste ändra inställning, det är såhär det är, acceptera det”. Missförhållanden är till för att rättas till, slaveriet upphörde en gång, kvinnor har fått rösträtt, det måste gå att förändra! Otryggheten idag tar helt klart knäcken på folk. Ett annat samhälle måste vara möjligt. Men hur? Vilket parti vill på allvar förändra och förbättra för den stora massan? Den yngre generationen, de som aldrig har haft anställningstrygghet de orkar ju inte heller. Expressen och Aftonbladets reportage för ett tag sedan om dem som får aktivitetsstöd istället för jobb, som aldrig släpps in ens andades depression och desperation. Ska vi ha det såhär? Ska vi ge upp? Är vi nöjda eller ska vi kämpa?
Det finns två saker som är ”det värsta” i den här historien. Det första är att det är alldeles för många här i Sverige som har det som Anna, de vill inget hellre än att jobba och få ihop till hyran och leva ett lagom liv men det är strid på kniven varje månad.
Det andra ”värsta” är att folk tror det är något fel, de är lata, de söker inga jobb, de vill inte jobba. Men de som säger så har aldrig lyssnat till deras historier. De har inte brytt sig om att ta reda på fakta, de förutsätter att de inte vill jobba för att det är så många som lever på bidrag idag.
Hon skickade den här lilla dikten till mig. Alldeles för många idag behöver hålla sig uppe med hjälp av sådana här ord…
ATT
VARA STARK
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är
att leva livet som det är
att acceptera dess kraft och ta del av den
att falla till botten,
slå sig hårt
och alltid komma igen
Att vara stark är
att våga hoppas
när
ens tro är som svagast
Att vara stark är
att se ljus i mörkret
och att alltid kämpa för att nå dit
Vissa av oss behöver hjälp och stöd att se ljuset i mörkret.
Men alla kämpar hårt för att nå dit. Och det betyder att vi alla är starka!
Anna min vän, kämpa på!
Mia Alfredsson
Läs också:
Aftonbladet
- Jobben flyttar utomlands
Nu stänger Electrolux fabriken i Torsvik också. Men (s) politikerna
pratar bara fördelning. För att fördela pengar till vård, skola och
omsorg måste det finnas något att fördela - kanske är det dags att
börja fundera på hur vi ska behålla jobben i Sverige och öka
nyföretagandet istället.
Den nya välfärden - hur får vi fler jobb
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam