Till er som lever på gränsen
Till er därute som lever på gränsen för att ni fått
inprogrammerat att det är bara att härda ut och hålla käften därför
att det inte är bättre någon annan stans, det är bara att rätta in
sig i ledet eller gå. Ni stannar för att ni antagligen får sämre
trygghet någon annanstans. Och har ni inte har någon utbildning och kan
välja och vraka måste ni stanna och lida, arbeta och tjäna pengar och
dra in skatt till staten så att standarden till ALLA upprätthålls, skit
samma om barnen får se er en timme per dygn. Skit samma om osthyvelns
decennium har tagit er dit ni är nu - på gränsen - ni har växt in i
stressen och pressen men till slut säger kroppen stopp, jag lovar.
Alla därute behöver inte hjälp till bra standard, de tjänar
sina pengar själva och köpa alla tjänster som de behöver vitt eller
svart. Men vi längst ner vi finns för att andra ska ha det bättre, vi
är hjon, bomullsplockare, tjänare fast cheferna vill få det att låta
annorlunda på mötena. Undrar vad de pratar om på fredagarna under
middag och vin. Skrattar de åt oss därute på plantagerna?
Jag vet inte hur många tårar jag fällt genom åren för
alla jag mist och saknar samtidigt som jag kämpat genom 17 års arbetsliv
på golvet i en successivt krympande organisation, de tretton sista har
varit för jävliga emellanåt. Jag har fött två barn och vi har kämpat
för att få ihop det genom dessa tretton år och jag vet idag att jag
inte haft fel. Att vara med mina barn är det viktigaste för mig och att
bli trampad på har SÄNKT mig.
Jag är en vanlig arbetare men jag har behållit tron att jag
inte är värd att ses ner på för vad jag jobbar med. Jag är inte värd
att trampas på bara för att några har uppfattningen att de har ett jobb
med högre status. Jag är en människa med känslor, empati och mitt
livshopp kommer av att jag tror jag kommer att få upprättelse en dag,
Ni därute som kämpat så länge för att inte gå under, ni
har stått ut länge, kanske längre än jag gjort, ni ska också dit ner
i underjorden där jag varit och gräva och krafsa och hitta er själva
och när ni har gjort det ska ni pånyttfödda ta er upp och SE LJUSET. Ni
ska gråta och se för jävliga ut och vrida er i vånda på nätterna men
när ni är klara kommer det att lysa livsglädje ur era ögon. Ni ska
hata och gråta ännu mer och förtvivla ännu mer och tvivla på er förmåga
och tycka att ni inget kan och ingen vill ha er men jag vet att ni vet att
längst därinne har ni rätt fast ni inte tillåtit tvivlen att komma
fram. Det ni ska vara arga på är varför ni utsatt er för det ni gjort.
Ni SKA vara förbannade och arga men samtidigt le åt de fina
minnena som gjort att ni stannat kvar på er arbetsplats. Var glad att
fina stunder funnits men tänk på att man inte kan bruka våld mot sin
kropp och sitt psyke hur länge som helst. Det är en lång väg att gå
men det går att förändra, hitta ljuset, det lilla som gör att livet vänder.
Det är sömnbristen som gör att vi går under. Den viktiga
sömnen vi måste ha för att orka leva ett ordentligt liv. De som kan
sova på nätterna är de som klarar det, vi som tänker på nätterna vi
är dömda att kräla i skiten men vi kommer att vinna i längden, när världen
vänt och vi är önskvärda igen. När empati och glädje över ett
enkelt liv som kanske inte är bekymmersfritt men där flera felande
faktorer såsom statushets, prylhets, ”jag är bättre än du”-hets är
weg, utrotats och livet är busenkelt. När alla har insett att kroppen är
den dyrbaraste ägodelen vi har, att vi har bara ett liv och att barnen är
gåva nummer ett. När glädjen strålar
ur våra ögon igen, då har vi vunnit! Då kan vi gå raka i ryggen och möta
folks blickar igen. Inte huka för att vi är slavar.
Sömbristen kommer av att man inte räcker till längre,
varken för sitt jobb eller för hemlivet, skolan är jobbig för ens barn
och man får kämpa så hårt för att räcka till för deras läxor och
drömmar, man kanske har åldrande föräldrar man måste sköta eller hjälpa
in på hemmet. Sömbristen existerar också för att framtiden är alltför
oviss och man inte vågar ta steget ut i ett ännu osäkrare liv med
a-kassa, jagande efter jobb och en panisk rädsla för att själen inte
ska orka med och man ska bli sjukersatt begränsad tid och med press att
komma tillbaka och arbetsträna fort.
Man måste sköta sig och sina närmaste, laga näringsriktig
mat, motionera, vila och ha en positiv inställning till livet. Hur många
kan ärligt säga att de faktorerna fungerar? Har ni livskvalitet? Vad är
livskvalitet för er? Sätt i gång och pränta ner på papper det
viktigaste ni vet, det ni vill uppnå, åstadkomma. Vad är er uppgift på
jorden, vad har ni kvar för drömmar? Det behöver inte vara pengar eller
framgång, det översta steget kan vara sinnesfrid.
Jag vet att ni har rätt ni därute som tvivlar. Ni tvivlar på
att cheferna har rätt, ni vill inte längre bli behandlade som skit. Vi därnere
gör jobbet med kunderna, vi är också förutsättningen för att företaget
skall finnas. Vi vill inte höra att vi bara är en kostnad. Vi är värda
att orka med mer än ett arbetsliv, vi har familjer och barn som behöver
oss, vi kan inte ge mer än 100 procent. Vi vill ha någon som tänker på
att vi är människor med begränsad livslängd, vi behöver underhåll,
smörjning. Backup-system är viktiga om datorsystem till kärnkraftsverken
lägger ner sig eller el-system ballar ur men om den mänskliga faktorn
ballar ur vad finns det för backup-system då? En sjuk organisation
framkallar sjuka människor, som inte orkar med mer press. Press att
prestera, att ensam utan back up hantera orimliga situationer. Press att
inga vikarier finns för de får aldrig jobba på grund av kostnader, snålhet
som kommer att visa sig när personalen går under.
Livskvalitet. I dag är vägen dit ganska krokig på grund av
allt utanför som bombarderar oss på livets väg. Det är ingen motorväg,
den är krokig för att vi ska tvingas stanna och reflektera och lära
oss. Minnas hästhagarna längs landsvägarna där Ford Taunusen puttrade
fram, minnas lukten av blåklockor, smörblommor, violer som vi kunde
binda midsommarkransar av. Minnas känslor för dem som är borta och de
som är kvar. Sträck ut handen efter dina döda släktingar och kom ihåg
hur beröringen kändes, de finns där jämte dig. Älska de vänner som
ställer upp och sörj eller glöm de som flytt.
Livskvalitet börjar med steg ett. Accepterandet av att något
är ohyggligt fel, och ingen kan göra något för att det ska bli bättre
utom du. Kom samman med liktänkande, påverka politiker att motverka
individualismen i Sverige och införa mer medmänsklighet. Attitydförändring
behövs hos alla i samhället och vi måste hjälpas åt att starta ett
nytt samhälle, där allas slit värderas. Vi har gett mer än allt för länge.
Nu är det dags att finna ro för själen.
Mia Alfredsson
Läs också:
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam