Januari 2006
Det enda jag vill ha är ett gott liv
Tänkvärt är att det finns så många med mig därute som egentligen aldrig haft så värst mycket karriärplaner, det enda vi ville var att ha ett gott liv, må bra och leva för att familjen ska ha det bra. Sedan gick det snett på en massa punkter. Jag fick mitt i livet ett helt fantastiskt friår tillsammans med mina barn och såg dem bli mer medvetna och avslappnade. Inte hittade vi på en massa saker jämt eller reste jorden runt. Vi bara var. Och vi var tillsammans. Jag har fått många uppskattande ord av människor för att jag gjorde det.
Alltjämt stryps vi som fortfarande har jobb sakta. Vi ska producera mer på kortare tid, med högre kvalitet och färre personal. Ökat ensamjobb och ökad press att sälja ännu mer till stressade och frustrerade kunder. Samt dokumentera det vi gör.
Nedstämd och förargad är och förblir jag över hur vi
pressas, att bara pengar och vinst är viktigt, att pressa kostnaderna
till max överallt. Det ska bara sparas på den bästa resursen företagen
har, personalen.
Detta medförde en gång att tiden med barnen förvandlades
till icke-kvalitetstid inte bara på grund av hur jag blev behandlad utan
också för att man har en gräns för hur mycket man kan vrida ut och in
på sig. Jag blev bara arg och frustrerad och orkade inte vara den mamma
jag ville vara.
Jag vet att jag gjorde allt rätt som hoppade av ett tag men
det blev fel ändå. Jag hoppade av för att jag inte ville hamna i
sjukskrivningsträsket med läkare, rehab och press från FK men en som
tagit friår är inte värd så mycket mer än en sjukskriven. Tack och
lov kunde jag genomföra en utbildning under tiden som jag inte kunnat göra
om jag varit sjukskriven och jag har på sätt och vis, vilket jag är
stolt över, självläkt mig genom att läsa böcker av beteendevetare.
Det är hemskt att känna sig ”fel” i den i den här världen.
Hemskt att vara annorlunda, en tänkare, en långsam typ som behöver tid
för att tänka, sätta sig in i saker innan man uttalar sig. Jag är en
bakåtsträvare för att jag vill ha ett mänskligare arbetsklimat, för
att jag inte vill sätta mig in i alla på marknaden förekommande
tekniska nyheter som vi ändå inte har råd med och för att jag inte längre
tror på att politikerna vet vad som är bäst för oss.
Just nu håller jag på att bygga upp mitt pansar för att
orka kliva in på arbetet igen. Jag har som mål att i mitt liv behålla
glädje, införa stressfrihet samt, icke att förglömma, kopiera gåsmentalitet.
Jag måste krympa min värld till att gälla de närmaste. Fastän jag
skulle vilja jobba för ett bättre samhälle, att skolan ska fungera och
att alla barn ska ha det bra tvingas jag prioritera för att orka. Jag
beundrar de som orkar, de som har engagemanget. Hur orkar man mer än sig
själv och de närmaste, hur prioriterar man?
Det vilar ett stort ansvar på oss att sortera ut det som är
viktigaste, tiden räcker inte till allt. Du måste välja… att vara
lycklig. För din och dina närmastes skull.
Jag känner mig lycklig just nu, jag har lyckliga barn (tror
jag) och en sund balans mellan konsumtion och måsten. Julen var en lagom
mix av allt känns det som. Barnen och vi var nöjda (vi glömde en påse
julklappar som bara vi vuxna saknade, med den STORA presenten i, det var rätt
festligt).
Så vad måste jag?
Jag måste sköta mig, äta rätt mat och vitaminer så min
kropp är stark, motionera och, framför allt, se till att få tid för reflektion
av allt som händer, annars blir händelserna bara staplade på varandra
utan att man hinner bearbeta allt och till slut rinner det över, som det
gör för alldeles för många. Kort sagt, ha stenkoll på allt och inte
avvika från den utstakade vägen,
( Hur i herrans namn det ska gå.)
Skriva fritidsschema, planera, handla och laga näringsriktig
mat till familjen, umgås med familjen och hjälpa till med läxor. Tvätten
får vi inte glömma, en del av oss i familjen är idrottare. Hinna umgås
med vänner, mejla kompisar och släktingar.
Ojojoj ni ser, vad ska man välja bort? Livet är inte lätt
för den arbetande föräldern, den kategori jag ingår i. Det viktigaste
är kanske att jag blivit medveten om att jag måste behandla mig själv bäst
av alla, för att orka bry mig om de jag vill bry mig om. För
jag vill ju bry mig egentligen. Om mina medmänniskor. Om att skolan ska
vara bra, eller åtminstone uthärdlig för de som går där. Om att vi
inte bara ska säga ja och amen till allt som politiker och arbetsgivare
bestämmer, att vi ska använda vår rättighet att ifrågasätta. Jag
vill alltid ha en kram över till de som kämpar jämte mig.
Vad måste jag inte?
Jag måste INTE hålla mig à jour med all teknik som vi sköljs
över av och jag kommer inte att vara ständigt uppkopplad och se allt elände
och alla måsten vi matas med av tidningarna.
Måste inte heller ha en helt perfekt kropp vilket innebär
ganska mycket träning när man är 40 som jag utan i stället satsa på
den motionen som ger kropp och själ nytta. Avslappning, massage och läsning
är viktigt för mig.
Det är ledsamt att inte kunna vara den man är, att tvingas
bli någon annan. Jag känner ofta mig lite udda och ”djup” och får
anstränga mig för att koppla bort elände. Tacksamt nog har jag förstått
att jag inte tänker som andra gör, eller tänker lite mer, lite för
mycket, för det gav mig en förklaring till varför jag mådde dåligt.
Jag ville förändra så mycket men orken räckte inte.
När man träffar någon som också tänker som jag gör
infinner sig emellertid en otroligt skön känsla, ett lugn som bara kan förklaras
med insikten att man är inte ensam. Vi är flera och vi borde hålla ihop
mer.
Jag har alltid varit glad åt mina blå ögon. När jag tittar närmare nu är de ibland isblå, ibland är de stålgrå. Frågan är då om jag är på rätt väg, har jag lyckats eller misslyckats?
Mia
Alfredsson
Januari
2006
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam