29 juni 2007
Mammas kärlek la grunden för mitt föräldraskap
Jag har så länge frågat mig om jag ställer orimliga krav
på mina barn, om de ska få uppföra sig hur som helst, kasta saker
omkring sig, gapa och skrika, säga till andra vuxna att lägg av för
fan, jag bryr mig inte, jag vill inte, det är Simpsons på TV så jag
lyssnar inte på vad du säger. Det är som att man måste vara på helspänn
jämt när man är med barn, i alla situationer, sina egna och andras.
En gång var jag en oförstörd tolvåring med världens bästa
föräldrar, boende i ett höghus i Västra Frölunda, en förort, en vek
och påverkbar förortsunge, inte ett dugg tuff men alldeles för mycket tänkare
redan då. Inga modekläder, liten mes, den man garvade åt bakom ryggen,
den som blev vald sist i gymnastiken…Det enda som uppfyllde mig var kärleken
till mamma. Att jag hade henne, att det lyste kärlek ur hennes ögon och
att hon fanns. Jag var alltid orolig att hon skulle försvinna ur mitt
liv, hade mardrömmar om ensamhet, övergivenhet.
Mitt i tonåren kunde jag inte somna om hon inte kommit hem
från skiftet klockan 23. Jag stod och väntade tills jag såg henne på
gatan från spårvagnen. Då sov jag nästan innan hon klev in genom förrän.
Jag minns hur det lät när hon klev in. Jag minns hennes kärlek som igår.
Tyvärr försvann hon ur mitt liv alldeles för tidigt och
ett nytt liv startade. Det jag fasat för i hela mitt liv, att bli lämnad
av henne.
Nu är jag själv en kämpande mamma sedan snart tretton år.
Tanken slog mig häromdagen som ett yxhugg i hjärtat. Det kändes som att
gå in i en dörr.
I höst blir jag tonårsmamma. Jag liksom. Småbarnsåren är
förbi, de där åren man tänkte att så här jobbigt kan det aldrig mer
bli..(jojo). De små fötterna är för evigt borta, nu är den störste
biffigare än jag, skorna kan jag inte prova åt honom längre, det var
bara under en kort period. Han som en gång var liten har slingat håret.
Det sitter tjejer och glor på fotbollsmatcherna…
Nu gäller det att hålla andan, hålla tummarna och tro på
att det går-nu står vi vid porten, nu kommer prövningarna, nu får jag
se om huset jag byggt kommer att hålla. We are here, we are alive-
let’s go!
Det jag byggt under småbarnsåren, ska det hålla eller blir
de någon man inte känner igen? Tanken känns tung men jag gillar
utmaningar, jag vill kämpa och ha dem, känna dem, se dem från fönstret
veta att de ringer och talar om var de är eller bara för att få bekräftelse
att jag är där.
Att ha en liten kvar under tio som älskar närhet känns
tryggt och sidenlent. Tänk med vilken självklarhet barn vrider sig i sömnen
och lyfter armen och känner om jag är där. Söker närhet. De lägger
handflatan mot hud och kniper lite för att känna annan hud mot sin. Då
är de trygga. Och jag kan smyga in min hand i deras. Eller i smyg halvsätta
mig upp och följa konturerna över ett älskat ansikte.
Är det på morgonen och han är vaken och leksugen kan jag
skrika ”nu hoppar han” och kittlas allt vad jag orkar men på natten -
bara känna. Och älska. Och få ångest över att jag blir arg på dem
ibland, att jag inte alltid är på topp inför dem.
"Min pappa slår mig nästan varje dag, ibland så hårt
att jag får näsblod. När jag är i skolan brukar han jobba och inte
komma hem förrän sent, men nu när det är sommarlov är det ett rent
helvete här hemma. Jag har ingen jag kan prata med och jag orkar inte ha
det så här längre."
Mejl till BRIS från kille, 13 år
Med stigande sorg hittar jag i Brisrapporten 2007
familjekonflikter återigen på plats nummer ett. År 2006 ökade
kontakter som rör misshandel och övergrepp efter att ha gått neråt.
En del barn kanske busringer och provocerar men det kan också vara så att en del barn ringer och
testar, kan inte formulera sig riktigt och det tar ett tag innan de vågar
berätta, Bris anar en vilja till kontakt trots svårigheter att utrycka
sig, speciellt hos pojkar.
Medelåldern hos dem som ringer är 14 år, åtta av tio är
flickor och 56 procent av de som ringer bor i en kärnfamilj.
Vad har dessa barn sett? Hur har de det egentligen? Avsnittet
om psykisk ohälsa gör faktiskt ont att läsa. 3200 kontakter som rör
fysisk eller psykisk misshandel innebär en ökning med 40 procent från förra
året. Fysisk misshandel utövas till 84 procent i hemmen, vid sexuella övergrepp
är siffran för hemmiljön 60 procent. Många berättelser handlar om en
mental och känslomässig terror som de inte kan värja sig mot.
Trakasserier, nedvärderingar, hårda ord och negativ kritik sätter spår
i självkänslan. Många får inte höra att de är älskade utan en plåga
för sina föräldrar. Sura, trötta föräldrar utan tålamod som verkar
ha stora och egna problem och inte orkar med att vara föräldrar, de tar
ut aggressionerna på barnen.
Det är viktigt med vuxengaranti som Bris säger, det är
viktigt att barn som behöver får hjälp, men någonstans känner jag att
det är dags att ställa krav att föräldrarnas livssituationer också förändras.
Att det ställs krav på drägliga arbetssituationer och på att vi kan ge
våra barn det de behöver. Vi föräldrar är ju de viktigaste för våra
barn, eller?
Om vi väljer bort stressen och tar chansen att jobba mindre
och har styrka nog att inte gå på all reklam och all information som
talar om för oss vad vi blir lyckliga av och vad vi behöver i prylväg för
att upprätthålla standarden så vore det skönt. Om världen vore byggd
på närvaro och kärlek och fler kunde välja att jobba mindre eller
kunde välja att jobba på orten istället för att pendla ett par timmar,
vilket är en av anledningarna till att vi inte orkar med det käraste vi
har, så såg världen med stor sannolikhet annorlunda ut.
Om arbetsgivare anställde mer personal istället för att låta
ett fåtal arbeta över sin förmåga och gå hem helt färdiga så vore världen
faktiskt annorlunda. Om fler kunde få jobba efter sin förmåga istället
för att så många ska jobba mer än vad de vill och en del inget alls så
vore det faktiskt skitbra.
Men vill politiker verkligen göra världen annorlunda? Vill
de verkligen få till en förändring efter 15 års nedskärningar som
medfört allt det vi har idag. Vill de och kan de ställa allt tillrätta
eller ställer de bara till det än mer och ger till de som redan har?
Jag har en dröm om en bättre värld och den kommer i alla
fall inte att blekna. Då vore jag illa ute. Lev i drömmen!
Mia Alfredsson