29 juni 2007
Du har bara ett liv - så var rädd om dig
Livsnjutare är inte alla, det blir man när man sett sidor
av livet som man önskar man inte sett och kommit levande därifrån. En
del är säkerligen livsnjutare för att de sluter ögonen för de mindre
bra sidorna i samhället, eller för att de inte trälar i arbetarklassens
arbetsvillkor. När man kan välja och vraka är allt ok, när man tar det
som bjuds får man även smärtor, panikkänslor och dåligt samvete för
att man inte hinner med sina barn.
När man en gång förstått att det finns ett bättre liv,
ett man bara byggde luftslott runt om, så finns det ingen anledning att
vid någon tidpunkt ens snudda vid tanken att acceptera att det kan vara
som det varit.
Hänger ni med?
Man vill inte tillbaka till helvetet om man en gång tagit
sig därifrån. Har man blivit smärtfri efter flera års smärta vill man på
inga villkor uppleva smärta igen och är man deprimerad över livets hårdhet
och kommer ut hel på andra sidan så vill man inte hamna där igen för då
har man gjort samma misstag två gånger och att gå i fällan igen, att
falla ut i rymden återigen och kämpa sig tillbaka är dubbelt så
jobbigt andra gången, det vittnar många jag pratat med om.
Jag kan inte hitta ett enda bra skäl att acceptera smärta,
ett enda bra skäl att tro att smärta är det bästa jag kan få, att smärta
kommer med åren, det måste du acceptera…varför kommer det med åren?
Vi som är runt 40, har själva arbetat på fel sätt, har vi arbetat för
mycket eller har arbetsgivaren inte skickat någon som ska få dig att växa
in i stressen, ingen berättat hur man ska arbeta för att inte få ont?
Vad är bra lön om du slutar som förtidspensionär vid 50 för
att du stressat sönder dig? Vad är en trygg anställning, är det att
inga andra fasta jobb finns på orten och du inte vill pendla? Är en anställning
trygg om du mår skit, nej nej nej det är en falsk trygghet.
Man måste fråga sig om man har mer än en kropp, har man
fler liv att ta till när den andra lägger av? I väntan på att livet
ska börja går vi och väntar och har ont i varierande grader, så många
av oss…dessutom är vi som inte är jättedeppiga över saker vi varit
med om och knaprar piller i väntan på att det ska vända, livet rinner förbi,
det känner vi nog och sorgen över att vi har hamnat där vi är den tär…
Antingen lever man för intensivt, eller bara ett halvt liv.
Jag trodde inte mellanlägen fanns men man kan vara vid liv fast man inte
lever, man kan stå ut, man kan faktiskt existera i sömnbristens och
vantrivselns Sverige. Genom att sova middag på lunchen och knapra alvedon
på nätterna så kan man stå ut, jag lovar… jag kan tipsa om en liten
lista på läkemedel man kan stå ut med livet med. - Please contact the
information office.
Men du står bara ut en tid…man kan inte rulla på tomgång
hur länge som helst. Du kan spela anka, vara cool på ytan och paddla på
utav bara helvete därunder men en dag hinner den där verkligheten ifatt
dig. Verkligheten knackar dig på axeln och frågar vad du håller på
med, den varnar dig genom att ge dig värk eller magproblem eller andra
diffusa symptom kanske till och med en liten liten infarkt? Och då gör
du bäst i att lyssna och inte rycka på axlarna och säga ”ja jag ska
men inte nu”. När du måste medicinera har du egentligen gått för långt,
misskött dig för länge…
Om man inte lyssnar på verkligheten, om man tränger bort
honom längst ner i själen så kommer han ändå fram en dag och säger:
ja nu får du se vad du ställt till, såhär går det när du inte
lyssnar. Och så sitter vi där med vår värk, ångest, magproblem och
undrar varför just vi drabbats. En del behöver några milligram
blockerare och sovhjälp och stå ut hjälp och vad fan är det för fel
med Sverige? Där vi har det så bra och mår så dåligt?
En helhetssyn behövs, stanna upp och vänta in själen som
inte hinner med i svängarna, äta ordentligt och ge kroppen den näring
den behöver. Det finns mycket bra litteratur om att bli medveten och ta
ansvar för sig själv men vi måste ge oss TID. Tid att lyssna,
definiera, lära och inse. Det är vad vi måste bidra med.
Vad facken och arbetsgivarna måste bidra med är att upphöra
utslitandet av the human resource (ett kräkframkallande ord), att
inse att personalen är en resurs och sluta med ytterligare nedskärningar
överallt för att spara pengar. Företagen sparar inte pengar på att
slita ut de lojalaste de har, är det bara vi kloka på golvet som inser
det? Företagen går i fällan och förlorar de lojala, man kan inte byta
ut folk när alla trofasta är slut, yrkeskunskaperna går förlorade, man
kan inte bara ta in oerfarna som inte vågar protestera och är glada för
jobb.
Bonus en gång om året till de som stått ut kanske inte är
svaret, kanske mer personal är svaret…
Företagen måste sköta sina anställda, inte ge dem munsår
och sömnlösa nätter, för många tar på sig skulden för att de mår
som de gör, de tvivlar och gråter och undrar varför de inte orkar med både
arbetsliv och familjeliv som alla förfäder har gjort i alla tider.
Svaret på vad som är fel idag är en kombination av att vi
driver oss för hårt och inte ger kroppen tillräckligt med återhämtning.
Vi dövar våra problem, våra smärtor med tabletter och en del andra
drycker samt ett litet lottpaket i bakfickan för att liva upp tillvaron,
och sen vrider vi ut och in på oss en stund till tills vi går i backen.
Ska det verkligen vara så? Är det ett liv?
Lever vi eller är vi bara vid liv och fundera nu över den
viktigaste frågan…när ska vi göra nåt åt det, vi får inte ett liv
till! Tänk på det nu!!!!!
Mia Alfredsson