29 juni 2007
Tankar i vargtimmen
För mycket tankar vid fel tillfälle. Fel tankar. Tusen tankar klockan 04.37. Det är för många och de gäller framtiden.
Öppet fönster. Varmt. Fågeljävlar. Förvisso är fåglar bättre är avgaser och bilar och liv på grund av fylla. Vargtimme 0400-0600, tankar som snor runt, osunt förnuft eller sunt oförnuft. Har jag rätt eller fel, förstår jag allt rätt eller fel? Förstår jag för mycket eller har jag inte fattat ett dyft av verkligheten i Sverige.
Jag hör en gök. Bland allt annat fågelkvitter 04.37 hör jag en gök. Det blir liksom det enda jag hör när jag svettas mellan lakanen i ett för varmt rum. Det går knappt att somna om. Och ändå hörde jag bara honom en gång.
Han är inte riktigt som de andra, göken. Varför? Han låter vis, sentimental, lite allvetare fast han ska vara klämkäck. De andra är så glada det är tjo och tjim och rajtan tajtan hela morgnarna flera timmar och det är egentligen underbart fast jag tycker fåglarna borde veta att det finns folk som vill sova 04.37. Faktiskt.
Göken…han klämde fram hoho, hoho och sen var han tyst. Han var liksom rolig en gång, sen räckte det. Han hade vett att klämma ur sig lite och sen vara tyst. Vad kan vi lära oss av det? Att vi har två öron och en mun och borde lära oss lyssna istället för att prata? Eller betyder det att vi inte ska prata förrän vi har nåt vettigt att säga? Han framför sina argument, sina åsikter till dem som vill lyssna. De som inte vill lyssna utan bara vill ha lite kortsiktigt rajtan tajtan behöver inte lyssna och kanske kommer de till insikt senare, och inser att de hade fel. När höken kommer, då är det försent. Då önskar de andra att de lyssnat på gökens ho-ho.
Mentorer, böcker, kuratorer, ta tillvara de resurser som finns i samhället och ta hjälp till ett bättre liv…lyssna, lär och lev! Lev och var en medmänniska. Var och en av oss här på jorden har en historia som är värd att lyssna på. Om vi lyssnar på och stöttar varandra så har vi mycket. Vi är inte ensamma, det finns massor av människor som när man skrapar på ytan behöver prata av sig lite och där kan vi alla vara ett stöd åt varandra.
Vi ler på ytan men mår inte så bra, vi kan ha tjo och tjim fast hjärtat gråter, vi kan knapra lite piller och fungera ändå men det är sorgligt att vi måste ha hjälp av andra idag för att orka med belastningen, vi klarar det inte själva. Det här jäklar anammat som våra föräldrar hade, vart tog det vägen, varför har vi inte det kvar, varför orkar vi inte? Varför existerar så många situationer som många behöver hjälp att reda upp, själssorg, värk som medför stress, eller som stressen har framkallat åt oss.
Det är inte stressen som är farlig har jag läst ett flertal gånger, det är bristen på återhämtning som ställer till det. Och alla historier jag läser, alla sjukdomssymptom jag hör talas om, alla mediciner som knapras åt alla håll så kommer jag fram till samma sak. Negligerandet av varningssignalerna i kroppen är det som gör att vi blir sjuka. Vi går för länge med våra problem tills de rinner över, tills ryggsäcken är full och vi inte kan tömma den själva.
Och det enda jag fortfarande kommer fram till är tid, lyssna på kroppen och gör som den vill. Nu, inte om fem år…
Mia Alfredsson