21 juni 2006
Vi behöver varandra på livets väg
Låt oss kalla det stickspår, det vi hamnar på ibland, spår som slutar utan anslutning till andra spår. Är det så livet igenom att vi ska ut på stickspår för att förstå vart vi är på väg? Vem ändrar växlarna? Finns det någon som kan skicka ut hjälplok när det gamla havererat? Finns det en kommunikationscentral någonstans som ser att ”nej nu är 12483 Alfredsson på väg åt helt fel håll”?
Det skulle behövas någon där i bakgrunden, stående som på en vagn på väg till rangering, för att man skulle känna att man inte är övergiven. Tänk om man kunde ha en hord orangeklädda banverksarbetare som hämtade in en på service och skickade ut en i fint skick när man inte har styrkan själv att ta sig ut på stambanan igen. Ensam är inte stark. Tänk om alla dessa banverksarbetare också kunde ryggdunka en för det man presterar under en livstid, för det är inte lite.
Men vi måste göra varandras misstag och reda ut dem för att lära oss. Varför litar vi så mycket på teknik? Så mycket kan gå fel med teknik, inte bara på grund av bristande underhåll. Vi har skapat ett högteknologiskt samhälle men det går aldrig att gardera sig mot olyckor och Mänskliga Faktorn. Människor i nedskurna organisationer är högst mänskliga även om vi vill tro annat. Många tror att den som står i fronten hos Företaget man är Missnöjd med klarar Vad Som Helst, den kan man vräka ur sitt missnöje över samhällets orättvisor på. Den du står framför och klagar har egna Klagomål och egna Vedermödor. Den är en tänkande kännande människa. Hur skulle världen se ut om mänskliga faktorn vore omänsklig? Så mycket kan också gå fel med oss människor, vi drabbas av värk och förslitningsskador som går hand i hand med depressioner mycket på grund av nedskärningar i arbetslivet, otillräckligt nätverk, ökad press och inre stress.
Om inte våra kroppar efter 20 år reagerar på samma rörelser och arbetsställning vore vi maskiner, robotar. Vi måste få förtvivla, bli vårdade och finna styrka, känna att vi är omhändertagna och lära oss inför nästa prövning.
Det finns bra dagar. För inte så länge sen besökte jag äldste sonens klass och fick ta hand om dem en stund själv. Nervöst, jag är inte någon pedagog precis, men det gick och det blev en stund där jag fick se att de gått framåt, hon har fått in dem i fållan och de har börjat jobba åt samma håll.
En annan bra dag uppfanns ”oboy och gos med mamma-stund” i en fåtölj med minsting varpå han gjorde läxan utan tjat och mammahjärtat svällde. När de somnade trötta men nöjda var jag sällsynt upprymd och somnade med bilden av fräkniga näsor och bleka ben på näthinnan. Stor som liten verkade belåten och jag var överlycklig. Ju mer jag ger desto mer får jag. Tveklöst. Det finns så många barn idag som varken har Gos eller Gränser. Dag efter dag blir jag mer och mer viss om det. I larmrapporter från Bris, Brå och Rädda barnen, via tidningarna som rapporterar från rättegångar där barn har skadats, och från böcker.
Alla säger det till mig, det jag gör kommer tillbaka en dag, killar kanske inte är så meddelsamma och öppna men de kan ha andra former att visa att de älskar en. Det kanske visar sig i att de lägger lite extra pengar på rätt omsorgsform för mig när jag ska in på hemmet. Då får jag väl stå ut med det och till dess. Men jag kommer att vara överlycklig om jag får dricka te med flickvännerna mitt i natten i mystofflor.
Till dess är jag ihärdig och försöker skapa relationer med klasskamraterna. Är jag töntig? Så länge tolvåringen inte säger åt mig att försvinna är jag en sällsynt lycklig mamma. Alldeles nyss råkade jag fråga: ”tycker du att jag är en bra mamma”? Och tolvåringen tittade på mig med en blick bara han kan åstadkomma. Ett höjt ögonbryn av förvåning. Jag väntade andlöst. – Behöver du fråga det? sa han. De har inte allt men de har oss, det de mest behöver. Jag är just nu där jag vill vara. Han kanske till och med tar hand om mig själv istället för att sätta mig på hemmet.
Mindre bra dagar för mig innebär att jag kommer hem trött efter en natt med för lite sömn och en psykiskt tuff dag på jobbet. Då får jag lämna över ruljangsen och sova en stund. Hur gör de som ingen har att lämna över till? Det är många års störd sömn och oro inför diverse icke önskvärda utmaningar på jobbet. Oro för hur man ska orka 25 år till innan pensionen utan att nötas ut fysiskt av belastningsskador eller psykiskt av hopplösheten i Sverige, över att sitta fast. Oro för det massiva missnöjets maktlöshet…
De mindre bra dagarna kunde för ett år sedan innebära att den då tioårige hade ont i huvudet i skolan och hade gjort två tal på mattelektionen för att alla bara sprang och skrek. Så jag fick hjälpa honom med matten och fundera på nätterna på om jag skulle flytta honom. Jag är glad att de är inne i fållan nu. För trots att han haft det jobbigt älskar han sin fröken och såväl han som jag har lärt oss saker vi inte skulle ha förstått om han gått i en lugn klass i en lugn skola. Det har varit tufft men otroligt lärorikt. Jag ångrar inte att vi stannat. Lärare kan lära dem så mycket vi inte har perspektiv på! Respekt är ett ord jag hatar för dess missbruk bland annat ungdomar som kräver det men är det några i Sverige som behöver det är det rättänkande, socialt engagerade, soldariska, lärare. De som vill jobba med våra barn. Aktning vore ett bättre ord.
Dåliga dagar finns även för mig som har det bra i Sverige med jobb och ett litet radhus. Dagar då jag inser att världen är totalt ur led. När trettonåriga sminkade svarthåriga tjejer ber lärare dra åt helvete och stoppar fingrarna i öronen. Och en annan samtidigt står och tjafsar emot trots att hon blivit tillsagd flera gånger. Jag är totalt okunnig i hur jag ska hantera dem. Jag börjar sakta inse vad en del lärare får utstå. Och en del barn också. Och ibland önskar jag att jag hade sluppit den vetskapen.
En dålig dag innebär insikten att jag inte kan hjälpa och jag inte har svaret på vem som kan. Vänner som är deltidsarbetslösa och sjukskrivna, oroliga för framtiden. Jag kan bara lyssna och vara en axel. De sover också illa av oro för framtiden i landet Sverige, där vi har det så bra men mår så dåligt. Enastående, trofasta vänner, i deras ögon finns små gnistor av hopp och ibland ploppar det upp drömmar. De vill något och de är medvetna om att det finns de som inte har färskt vatten varje dag, att barn och vuxna i delar av världen lever på soptippar och tvingas prostituera sig. Men det är inte lätt att vara sjukskriven eller arbetslös och utan hopp i Sverige heller.
I maj var det 333 000 öppet arbetslösa i Sverige enligt AMS. Och ca 550 000 har det som förr kallades förtidspension. Vi måste leva i vår verklighet, vara glada åt det vi har och kämpa för vår situation, för våra och andras barn. Vara närvarade åt barnen, kanske anstränga oss att skapa nätverk runt, se och lyssna på varandras barn.
Stickspår kan få en att hamna på en annan bana, man kan förvärva nya kunskaper. Och för all del, man kan ju ha startat på fel stambana från början, tänk om uppfattningen man haft om saker och ting hela livet varit fel men leder till insikt på resan i periferin, vad mycket som är vunnet, vad man växt då! Tänk det där stickspåret med sitt slut ute i bushen eller på en ödslig bangård. Torrt, dammigt, stekande sol. Och låt oss sen hoppas att vi hinner dra i nödbromsen och stanna innan vi spårar ur på den där öde bangården.
Vi kan inte låtsas vara starka, vi måste hjälpas åt och finnas till för varandra. Inte snäsa och skratta om någon inte beter sig som förväntat. Jag slår vad om att inte så många vill hamna därute i ödsligheten, i ensamhetens dysterhet, ångrande att de inte vände i tid. Man kan bara vinna på att dra i nödbromsen och värdera sitt liv, lära av livet och de människor vi möter på vägen.
Mia Alfredsson