September 2006

Utanförskap ger otrygga människor

Det sticker i mångas ögon att få höra hur bra vi har det, för det har många av oss men långt ifrån alla. It´s a mad world out there.

En av de mest sorgliga repliker jag hört på länge kom ifrån Anna för ett tag sedan.– Det känns inte som om jag hör hemma någonstans, jag är alltid extra överallt. Så sorgligt, så ensamt, så utlämnad. Hon är snart arbetslös igen och får stämpla, hon har sökt flera jobb men det är 800 sökande på varje jobb. Hon släpps inte in. Drömmar har hon, men uppvaknandet varje dag är hårt. – Det vore skönt om man åtminstone kunde få tro att allt är guld och gröna skogar ibland. Hon kan inte säga ifrån jobb, hon kan knappt åka iväg på en helg någonstans. Vad är det för liv???

– Jag har haft jour 24 timmar om dygnet 365 dagar om året i 10 år, jag vill vara ledig för att besöka släktingar på lördag, kan jag få det utan risk för att någon fast anställd blir sur om jag inte kan ställa upp?

Ska de ha det så här ungdomarna? I Sverige år 2006, världens bästa land att bo i, som vår statsminister Göran Persson tycker. Han är stolt över landet. Och den största anledningen är att det finns länder där det antagligen är värre. Men vad hjälper det Anna och hennes jämlikar? Och hur ska vi vända det och ge dem hopp? Läs artikeln i DN om var fjärde tjej som har haft självmordstankar, finns länk under ”ökad psykisk sjukdom hos unga” på förstasidan på den här nättidningen. Jag mår illa.

Om man vill förändra måste man erkänna att det finns problem.

Att folk är missnöjda med livet i Sverige märker man genom deras beteenden. Deras suckande och himlande med ögonen om något tar en minut extra, om datorn stannat och man måste starta om, om det står någon framför som frågar flera frågor och de har bråttom. Att detta uppskruvade samhälle där toleransnivån hos alla är noll måste vändas är uppenbart, ingen mår bra, många bara avskyr och sprider sitt missnöje genom sina beteenden. Nationens bränsle idag är otillfredsställdhet och det ger alltför många uttryck för.   

De arbetslösa, de i åtgärder inskrivna, de sjukskrivna, de aktivitetsersatta, de-som-hamnat-mellan-stolarna-och- inte-får-något och för all del de utslagna, missbrukarna, de finns och samsas med de mer välbärgade som med självklar auktoritet anser sig ha rätt att går före i kön och slänga fram sitt ärende fast de har tid att vänta. De har råd att konsumera och få fart på Sverige, de behövs och tär ju inte på samhället, oumbärliga för Sverige, får fart på ekonomin genom att konsumera mer. Men räcker det att konsumera och sköta sitt för att få ett samhälle där alla ska få ta plats och få den hjälp de behöver, ett samhälle där vi bryr oss om varandra? Vi måste alla hjälpas åt för att få till stånd en förändring. Alla har vi ett ansvar.

Många tycker det är svårt att leva, de orkar inte pendla 10 mil till jobbet längre varje dag och missa tid med dem där hemma, de flesta jag talar med hatar dessa val de måste göra genom livet och som bidrar till rådvillheten. 30 elbolag, 24 telebolag, 600 pensionsfonder, 35 bredbandsbolag eller en sådan viktig fråga som vilken skola barnen ska gå i. Olust, obehag, otillfredsställelse. Många vill ha mer ledig tid, livskvalité efter många års slit under nittiotalets nedskärningar. Det ringer bolag i stort sett varje månad och ska värva över en med erbjudanden som man tjänar FYRAHUNDRA OM ÅRET PÅ, det är 33 kr i månaden. Jag måste lägga min energi på att jämföra priser jag tjänar 10-20 kronor per månad på, i bästa fall.  It´s a mad world out there.

Känslan av flopp infinner sig när vi valt något dyrare eller sämre än kompisen gjorde, men det är ju inte tele-, el- pensions-, tv-bolagens fel, de som tjänar pengar på oss, felet är att våra styrande bestämt att vi ska ha det så här. Vi måste vara konkurrenskraftiga, därför måste vi pressa kostnaderna, vi MÅSTE för annars tar någon annan över våra jobb. Förändringsbenägna, inte bakåtsträvare.

Det är så många som är missnöjda med hetsen, att aldrig få ro. Att vi matas med att vi måste handla och konsumera för att få fart på Sverige istället för att hinna odla våra relationer. Politikerna har skapat förutsättningarna för företagen, de har skapat förutsättningarna för oss. Och vi har valt dem.

Företagen ser till att åtskilja de anställda från varandra genom mer ensamjobb, genom att dra åt tumskruvarna ännu mer så vi inte ska hinna prata ihop oss, skapar osäkerhetens otrivsel. De har inte råd att anställa fler. Vill du byta jobb måste du vidareutbilda dig, ta lån och omskola dig, men det garanterar inte jobb därför att konjunkturen svänger. Annars får du stå ut i väntan på ett bättre jobb. Du måste själv ta ansvar och förändra ditt liv om du är missnöjd. Ingen gör det åt dig.

Minskar arbetslösheten så ökar antalet sysselsatta i AMS-program, eller sjukskrivningar, eller sjukersättningar. Siffror som berör alla i Sverige, men kanske mest de som utgör en del dem.  De är människor, inte bara siffror. Sverige går bra nu, har och vi har världens högsta medellivslängd. Tillväxten är bra men det säger inget om hur de mår som inte har jobb och det säger inget om hur de som har jobb de inte trivs med mår. De som inte kan byta fast de vill. Man kan tycka att vi har det jättebra i Sverige för att det finns de som har det värre. 333 000 arbetslösa och inskrivna i åtgärder och ungefär 550 000 har förtidspension. Och hur många måste plugga för att inga jobb finns fast de egentligen vill jobba? Det finns olika sätt att räkna… Det är nästan en miljon…

Varför kämpar vi så för att stå ut, att orka, att mäkta med varje dag, kämpar oss sjuka och glömmer att leva och njuta. Är vi för rädda att förlora pengar eller är vi rädda att inse att pengar betyder ingenting om vi inte lever i våra liv. 

Jag och så många runt mig har det så väl förspänt i Sverige, men jag lovar er, Anna har inte det, och inte hennes jämnåriga deltidsarbetslösa. Lyssna på dem, alla ungdomar är inte bortskämda snorvalpar, de vill ha jobb och framtidshopp.

Jag vill så gärna tro att i framtiden ska eftertänksamhet och insikt om livets mening värderas högre, livskvalité är förvisso olika saker för alla men att slippa hets och stress tror jag de flesta vill.

Mia Alfredsson 

Första sidan

Mia Alfredssson

Foto: Nyboda Reklam