1 november 2006
Sara 47 år drabbades av utmattningsdepression
Inre krav, kontrollbehov och
faktumet att hjärnan gått på högvarv för länge utan återhämtning
var det som sänkte Sara. Hjärnan slutade fungera, som en hårddisk kan lägga
av.
– Jag har kallats Turbo men inte
förrän nu har jag förstått att det gick för fort, säger Sara, 47,
som just nu har sjukersättning efter diagnosen utmattningsdepression.
Att få sjukersättning innebär att hon under ett år inte
behöver jaga sin läkare för nytt sjukintyg, hon får chansen att komma
tillbaka utan press i ett år. Det har varit en lång resa hit och det svåra
beslutet att tacka ja till sjukersättningen föregicks av mycket tårar,
berättar hon men fortsätter med att hon ändå känner sig omhändertagen.
– Jag har slitit mycket och tagit jobb som alla antagligen
inte skulle ha gjort och utsatt mig för mycket. Hade jag inte varit glad
och positiv hade jag aldrig fått jobben, säger hon.
Sara föddes som nummer ett av tre flickor och barndomen var
lycklig och trygg, hon såg sin mamma kämpa hårt för att hålla ordning
och reda och någonstans där borta lades grunden till hennes
ordningssinne.
– Mamma jobbade på fik och inom industrin, vi såg hur hon
slet och trodde att det skulle vara så, att man skulle ha ett högt
tempo, säger hon med en grimas.
Aldrig anade Sara att hon 47 år gammal och med ett CV som
visar på mängder med anställningar, skulle ha sjukersättning efter två
depressioner, utan att ha släppts in på arbetsmarknaden i form av ett
fast jobb.
Du har mött henne som säljare, som vårdare av
utvecklingsstörda, i receptionen på kommunen, hon har jobbat ensam på
en station på SJ och fått kommentaren ”det här jobbet ska du lära
dig på tre dagar, vad är det som är så svårt”?
från en chef. På SJ hade hon herpes runt munnen i fyra månader
och mensen upphörde för att hon inte kunde hantera stressen. Hon har
jobbat på personalavdelningen på ett sjukhus, varit timvikarie inom förskolan,
provat på restaurangbranschen och packat bildelar i en travers. Aldrig
ett fast jobb, flyttas runt, få möta och skiljas från barn i förskolan
och bli kallad mamma av små ettåringar som tillbringade hela dagarna där,
berättar hon.
– Det var som timvikarie som sömnen började bli förstörd,
”ska jag jobba i morgon tro, ska det ringa någon eller inte”? berättar
hon.
Diagnosen är utmattningsdepression och terapi har hjälpt en
bit men så länge man får frågan om arbetsträning får man inte ro att
läka, berättar hon. Det var svårt att neka också, hon ville så gärna
prova och göra rätt för sig.
– Det är verkligen en berg- och dalbana innan man kommer
till insikt. Det man lär sig efter en sån här grej är att man inte
vill vara den man var en gång för det var ju inte bra att springa som en
vettvilling när man egentligen inte orkade, säger Sara och ler snett.
Att stressa under för lång tid är dyrköpta erfarenheter.
A-kassa mellan tillfälliga jobb, sjukskrivning och sjukersättning lämnar
inte mycket över till guldkant i tillvaron. Men man får leva efter det
man har och ta tillvara på det lilla i det stora, konstaterar hon.
– Det finns ingen som kan må bra av stress, man är inte
duktig när man kan hantera långa köer med blossande kinder, kan du inte
jobba fortare, kan ni inte öppna en kassa till här, var ofta förekommande
kommentarer, berättar hon.
Det som slitit ut hjärnan och tagit energi är att ständigt
få programmera om den. Nya firmor, massor av ny information. Som vårdare
av gravt utvecklingsstörda var det höga ljud som gick hårt åt en redan
pressad hjärna. När hon till slut inte orkade mer sa hon upp sig och
gick hem och lade sig. Tre månader blir man avstängd då från A-kassan,
det kostade 40 000 kronor.
– Naturligtvis skulle jag ha sjukskrivit mig men jag är sådan
som kämpar så länge det går, säger hon.
Första sjukskrivingen för depression varade nio månader
och efter det arbetsträning och arbetslöshet igen med ny press. Innan
andra utmattningsdepressionen signalerade hjärnan till henne ett bra tag
och gav henne värk i fötterna. Det är så den fungerar har hon fått lära
sig nu, berättar hon, hjärnan varnar oss och ger oss värk i axlar eller
ryggar när det är dags att stanna.
Långt ifrån alla förstår, tycker hon. Att hela tiden få
börja om från början någonstans och aldrig känna sig riktigt säker på
det jobb man gör har framkallat stressen som hon nu är allergisk mot.
Hon vet mycket om stress nu, säger hon, hjärnstressen är som en motor
som går igång och inte går att få stopp på och hon har själv fått lära
sig hur viktigt det är med vila och återhämtning. En avslappnings-cd
har hjälpt henne slappna av, mentalt och fysiskt. Reiki är en metod hon
provat och just nu går hon en stresshanteringskurs, allt för att hitta
balansen i kroppen.
Hon gör ett lugnt intryck och har nära till skratt och man
kan inte riktigt förstå att hon gång inte orkade upp ur sängen, än
mindre komponera ihop en måltid. Hon har varit i sinnesstämningar som
inte alla fått en uppfattning om och när hon tagit ut sig fullständigt
och måste ha tystnad och total kravlöshet är den bästa återhämtningen
att sitta vid havet och njuta av vågsvall mot klipporna, berättar hon.
– Visst har jag ärr, både i själen och på hjärnan och
det är svårare att ta sig upp andra gången. Det är en sån sorg att
inte orka, säger Sara, att inse att huvudet inte längre klarar av det
jag en gång fixat. Man får mindervärdeskomplex. Men just nu är jag
inte orolig, jag lever här och nu, det har jag aldrig gjort förut, för
då skulle jag vara två steg före. Kan jag varna andra och få dem att
lyssna mer på kroppens signaler - så de inte hamnar där jag har varit -
är mycket vunnet.
Hon är bergsäker, framtiden är snart här och den är bättre
än den någonsin varit.
(Sara heter egentligen något annat).
Mia
Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam