Maj 2008
Oälskade barn hamnar lätt snett
Jag är uppfylld för att jag fått lyssna på Emmerich Roth. Han överlevde andra världskriget, och föreläser i skolor och har i många år arbetat med ungdomar som hamnat rejält snett i livet.
Men vi var alldeles för få där. Under åren när han föreläst i skolor visar han en film, där han berättar om sina upplevelser under kriget, sina fasor, hur familjen separerades och hur han gjorde allt för att inte skiljas från sin pappa, men till slut orkade inte pappan mer. Det är en av alla de fruktansvärda berättelser från överlevare och han har mötts av många som sagt att de vet inte, de har aldrig hört talas om det här, det står så lite i historieböckerna om detta krig.
Dramatiskt uttryckte han sig; en historielös generation kan inte stoppa händelserna från att upprepas - vi måste själva vara alerta och lära vidare det vi vet, motarbeta det passiva inom oss - annars är vi medskyldiga.
Dessa ungdomar på glid, som söker sig till gäng, nynazister eller småvärstingar, de gör det inte av ideologiska skäl, de gör det för att bli sedda, känna sig hemma någonstans. Svaret på deras stökighet som ofta följt dem genom hela skolan finns att hämta i barndomen. Många kommer från svåra förhållanden och då är inte alkohol och missbruk den enda orsaken, det finns också de som kommer från familjer där föräldrarna varit upptagna med att göra karriär. Han betonade att detta var fakta och inte teorier.
Det finns inget värre än att känna sig oälskad, ungdomar söker kontakt till vilket pris som helst. De tycker det är jobbigt att hata och vara hatade av andra, vi förstår dem inte, vi fattar inte vad de går eller gått igenom. Och så länge de vet att vi inte förstår kommer de att fortsätta, de vet vad som upprör oss och vad som ger rubriker.
Emmerich Roth berättade också om exit, en organisation till hjälp för de som vill lämna de självdestruktiva gängen. Alla som lämnar har samma historier att berätta, utåtagerande pojkar som av hat och grupptryck hamnar där med en önskan att någon ska se den lilla människan därinne, sökande en trygghet och tillhörighet. De flesta som blir nazister saknar en manlig förebild, de saknade en pappa eller hade dåliga relationer till honom.
Utan kärlek kan man inte älska sig själv, de hatar sig själva och i stället för att älska sin nästa så hatar de sin nästa.
Dessa ord gör riktigt ont för man inser att vi måste se dem, hjälpa dessa barn som inget har.
Det finns också de som odlar hat mot vissa folkgrupper och det ingjutna hatet går i arv, det finns inom familjen och förs vidare. Fanatiker är svåra att nå men det är viktigt att veta att de är behandlingsbara så länge de är kvar i skolan. Skolan kan alltså kompensera bristfälliga hemförhållanden men då krävs det att de får resurser och de resurserna behöver inte vara pengar. Det viktigaste är kunskap om hur man ska hantera och upplysa.
Det går inte att få bort hatet helt, en kan inte göra allt men alla kan göra något avslutade han sitt föredrag och sedan kom Patrik en före detta värsting som berättade om sitt liv, där alkohol och slag varit centralt genom hela uppväxten.
Naturligtvis hade detta resulterat i ett liv där våld, hot, rädsla och allt tyngre droger funnits. Han sålde även droger för att finansiera sitt missbruk och när han efter två misslyckade behandlingar kom till ett hem så var det äntligen någon som såg honom och visste att det fanns en liten osäker Patrik därinne någonstans. Då vände det och han fick den hjälp han behövde.
Han vet att föräldrar inte medvetet gör illa sina barn men situationer går i arv från generation till generation. När han fick hjälp kunde han känna känslor igen och känna sorg, allt hade varit avstängt i många år.
Så, vi måste göra allt för dem, vi måste våga med våra barn om kärlek och känslor. Det kan vara svårt att förstå en ond cirkel. Hat går att ersätta med kärlek, berättade han.
På frågan om vad skolan skulle gjort annorlunda i hans fall svarade han att stökiga barn med olika diagnoser sätts tillsammans utan tanke (eller på grund av resursbrist) på att en del har sociala problem och en del har dyslexi. Det blir helt fel, man ska naturligtvis se det enskilda barnet och hjälpa det, så att det inte går så långt.
På frågan om antalet kontaktsökande barn ökat eller ligger det konstant genom tiden svarade han att man gärna får upplevelsen genom media att våldet har ökat men det är våldets art som blivit värre, grövre. Vrålen har blivit högre - och därför blir rubrikerna också större.
Mia Alfredsson