September 2006
Lyckan finns inte i en fet plånbok
Läste i Aftonbladet att ett kändispar hyrde samtliga rum på ett hotell i Namibia i tolv veckor när deras dotter skulle födas, för att få vara ifred. Vad är det för liv, om det nu är sant, och varför bemödar jag mig om att ens läsa smörjan?
Nöjesnyheterna finns för att många efterfrågar dem svarar Anders Gerdin en insändare i Aftonbladet. Intresset för Hollywoodstjärnorna är stort bland läsarna. Tragiskt. Kändisnyheter förgyller det hårda livet. På jobbet brukade vi, på den tiden vi hade humor kvar, garvande säga när livet var för jävligt ”ja vi skulle ha hoppat på det där erbjudandet från Hollywood när vi fick det”! Men ju mer jag tänker på det så skulle jag inte vilja byta med en kändis, trots att skratten inte duggar lika tätt nuförtiden. Vi är medvetna om det och vi saknar de där garven när man nästan låg på golvet, men vad ska vi göra?
Jag skulle inte vilja byta liv eller leva om mitt liv. Jag kan inget annat än att leva i nuet med barnen och mannen och det är ingen dans på rosor men det ska väl inte vara det. Människor som har allt, hur mycket pengar och prylar som helst, de kan bygga om sina kroppar hur många gånger som helst, köpa vad som helst till vilket pris som helst. Men de kan inte få vara i fred, de är bevakade överallt, de kan inte se ut som de vill utan att bli kommenterade i medierna.
Man och barn och radhus och bil och vad mer behöver jag? Slippa oro för pengar kanske men egentligen ingenting mer. Huvudsaken är att våra barn trivs och har oss.
Bara för att jag är nöjd med vissa saker betyder inte det att jag är nöjd med allt. Det kan alltid ske förbättringar. Jag måste kunna lita på att mina barn är omhändertagna den tiden jag inte ser dem. Det råder skolplikt i Sverige och jag måste kunna lämna mina barn där och vara trygg i att lärarna tar hand om dem när jag inte kan. Jag vill inte höra att mina barn fått smäll och blivit kallade bögar i skolan eller blivit lyfta i håret för att något barn ansett att ”han började”. Vardagsgråheten idag framkallar rysningar. Barn kan vara grymma, det var kanske så när vi var små också och lärarna var inte närvarande på samma sätt de måste vara idag. Det har alltid och kommer alltid att finnas utsatthet och mobbing men vi alla måste lära oss att se och sätta stopp!
Och jag kan inte sluta fundera på varför vi vuxna tillåter varandra att vara grymma? Alla måste börja tänka på hur de beter sig, öppna ögonen och se att många människor är slut, vi måste istället för att skälla på varandra när det inte går som förväntat inse att alla på något vis är berörda av nittiotalets nedskärningshysteri. Alla har fått mer att göra under samma arbetstid, mer ansvar men inte mer inflytande. Tempot har ökat ofantligt på tio år men det är inte bara vårat eget fel, det är inte bara vår inställning det är fel på. Alla påverkas av att se vänner som är sjuka och arbetslösa och kämpar. Alla påverkas vi av varandras stress. Vi är brickor i spelet, siffror man bollar med, vi är statistik. Man testar oss. Testar om vi blir mer arbetsföra om man sänker sjukpenningen/a-kassan. Eller sänker a-kassan om man inte kan tänka dig att pendla eller flytta från familj och barn, vara borta 12-14 timmar per dygn, vilket anses rimligt. Testar om vi blir friskare genom att förvägra oss sjukpenning för åkommorna vi söker för om vi SKULLE KUNNA ha ett annat jobb, som inte finns. Bara för att kunna flytta kostnaderna till en annan kassa, ett annat konto, en bättre statistik.
Förekommer det att korttidsjukfrånvaron ökar under fotbolls-VM eller OS är det fusk. Sjukskriver man sig en extra vecka under semestern utan att vara sjuk är det fusk. Jobbar man och uppbringar a-kassa eller sjukpenning är det fusk. Det är orättvist att fuska och ställa till det för sina medmänniskor, det tycker de flesta. Det kommer alltid att finnas fuskare.
Ingen kan någonsin övertyga mig. Det är INTE är fusk att ha ont i kroppen av monotona arbetsrörelser på grund av obefintlig preventivt arbete för god arbetsmiljö. Kostnadsanpassningar har sjukskrivningar av personal som pris i längden. Återigen, allt vilar på den enskilde att se själv och veta hur jobba för att inte få ont. Det är inte fusk att vara slut psykiskt av det man upplever på sitt arbete med arbetsgivare som måste tjäna pengar och vara konkurrenskraftiga. Det är ett välkänt faktum att kassörskor med monotona uppgifter och många kundkontakter tillhör en stor grupp sjuka. Det är inte konstigt att sjukvårdspersonal som ska hantera fler och inte hinner med sina patienter till slut stannar upp av tomhet. Att se bristerna och veta var kvalitén brister men inte kunna göra något åt det är något av det mest frustrerande som finns. Man har under många år gett så mycket av det man har därinne så att till och med hyllpappret är slut. Att veta att någonstans finns pengarna men de är vikta till annat, till bonusar, till aktieägare eller pensionsavtal åt direktörerna sticker i ögonen. Vi andra får snällt åse börsens svängningar för att se vad vi kommer att få i pension.
Vi är inte omhändertagna längre, vi får själva se till att vi har en bra arbetsmiljö, vi är ensamma och utlämnade åt oss själva och inte förrän det gått snett tar någon hand om det som är kvar av oss. Så många idag som inte hinner reflektera på vad som är bra för dem heller kör på i samma hjul tills det tar stopp, istället för att höja medvetandet.
Och vägen ut står knappt att hitta. Det finns inga jobb att byta till! Konkurrensen är stenhård, man kan söka jobb på jobb på jobb, ung som gammal, utbildad eller inte. Alla har inte ork eller råd att studera sig till ett bättre jobb, på grund av avstånd och familjeförhållande. Och hur många ungdomar har någon möjlighet att påverka arbetssituationen över huvud taget.
Anmärkningsvärt är hur många som står ut med bristande inflytande över arbetssituationen. Den som inte anpassar sig till kraven som ställs riskerar hamna utanför gemenskapen och är man rädd för ensamheten tvingas man anpassa sig. Alldeles för många står ut där de är men beter sig istället vidrigt mot andra som inte heller kan påverka, människor man anser vara sämre slavar än en själv, individer man kan hunsa med som man själv blir hunsad. Tiga och knyta nävarna i fickorna är vi bra på och sen ta ut det på andra i stället.
För att bli lycklig måste jag uppskatta den jag är och vad jag har. Är jag missnöjd är jag olycklig och vad innebär det för framtiden, blir den bättre om jag lägger locket på och låtsas? Det är sunt att reagera och man mår ändå bra om man får göra det. Vi har ju vissa rättigheter än så länge i Sverige.
Mörker är detsamma som frånvaro av ljus. Men så tänd ljuset då, skingra mörkret, se framåt och börja lev så blir världen bättre. Det vi inte dör av det stärks vi av!
Mia Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam