September 2006
Livets gåta
Grundtryggheten byggs i barndomen. Sen rullar det på, alla händelser blir tegelstenar i muren, tårtbitar i den stora tårta livet skulle kunna vara men där en tårtbit kan ställa till skada och de andra tårtbitarna inte alltid utgör ett stöd för välbefinnandet utan snarare förstärker känslan av otillräcklighet. Psyke och kropp är inte åtskilda, de behöver få lika mycket hela tiden. Är alla av tårtbitarna karvade på har man svårt att känna sig som en hel människa och man kommer inte att känna sig hel förrän man insett värdena i livet och hittat och förstått hur man ska nå dit. Och eventuellt fått hjälp om man inte klarar det själv. Stressfrihet, sinnesfrid, psykisk hälsa, en kropp som fungerar utan smärta, hur många har det idag? Helheten infinner sig inte förrän alla delar i pusslet ligger på sin plats.
Betydelsen av livet förstår man först när man inser att det tar slut en dag, både för dig och för dina närmaste. Först då kan du leva och göra det bästa av nuet. Jag skulle inte vilja stå inför Sankte Per och inse att jag missat en massa betydelsefulla saker bara för att jag ansett att jag inte haft tid. Jag vill leva i mitt liv, inte bara hålla huvudet ovanför vattenlinjen. Jag vill ha det bra och trivas. Jag vill inte leka anka varje dag, spela cool på ytan och paddla på utav bara helvete under, jag vill njuta av livet och det handlar inte om att tjäna pengar eller bli framgångsrik, jag vill förstå och påverka, lyssna, dra lärdom, bli rik på erfarenheter, leva i mina drömmar för att ha ett liv, inte bara existera. Jag är värd det. Och det är alla därute också.
Ju äldre man blir och ju mer man tänker, ju mer kunskaper man förvärvar, desto mer komplicerade blir sammanhangen och desto svårare blir det att lösa livets gåtor, tyckte jag ett tag. Lösningarna kommer inte när man vill och det finns ingen som kan ge dig svaren och ingen som kan lösa gåtorna. Du kan få hjälp på traven, du kan få de rätta frågorna, de rätta puffarna, men du måste kliva över gränsen själv och utforska det som finns på andra sidan, för att bli hel. Du kan bara finna svaren genom att gå in i dig själv.
Jag är rädd ibland. Jag är inte svag men jag är vek och jag ingår i De Sköras skara, tillsammans med alla runt mig som kämpar mot arbetslöshet, sjukdomar och försäkringskassor. Själv kämpar jag mot stresskänslor, för att arbetsmiljön ska vara acceptabel och för att jag vill få mina barn att inse att livet är ett givande och ett tagande. Orkar inte mamma just nu, får hon vara ifred en liten stund så kan vi göra något kul sen.
Dödsfall påverkar en människa så starkt tillsammans med allt annat man samtidigt går igenom och har att hantera i livet. Mammas bortgång utlöste ett annat liv. Innan dess hade ett bekymmersfritt liv, någorlunda skötsamt men inte förstod jag sammanhangen eller allvaret, livet lekte och jag är oändligt tacksam över min uppväxt. Jag tog allt för givet, jag var älskad för den jag var. När den sista föräldern försvann då gick så mycket i mitt liv förlorat som jag sedan har varit tvungen att bygga upp på nytt.
Att plocka ihop delar och återskapa livet kräver styrka och att man är trygg i sig själv. Många gånger är man inte det på grund av att andra saker parallellt också börjar dra kraften ur en, som nedskärningar i arbetslivet eller sjukdomar. Har man inte hundra procents styrka tar det lång tid. Sedan jag började leva har mattan ryckts undan ytterligare några gånger och jag har insett att det finns ett inre liv jag inte kan förneka, som jag aldrig kan rista av mig eller låtsas att det inte finns, ju mer jag bejakar det desto mer kommer jag till insikt om. Jag måste utforska det för att vara en trygg människa, veta vad som finns därinne och ta tillvara på det jag lär mig varje dag. Förvalta mina små kunskaper. Det har tagit mig lång tid att komma hit
Mina barn är allt. Lågstadiet var lek. När jag hittills summerar mellanstadiet, då jag insåg att här har vi utmaningen, nu är det dags att börja kämpa, där jag försökt skapa relationer till barn och velat se individerna bakom fasaden men misströstat ibland och varit ömsom arg och ledsen för vad som pågår i skolan och samhället inser jag att det är här det börjar fordras styrka av oss. Här är de i gränslandet mellan liten och stor, stora i orden men små på jorden men ändå så stora att de ska kunna förstå sitt eget bästa. Vi måste styra och lägga oss i när något vi ser är fel.
Det finns säkert de som tycker det är besynnerligt att jag är närvarande, både i skolan och på fritiden, men många gånger har jag lillebror med också. Dessutom är det är så berikande att utbyta tankar, att ha ett liv ihop! Jag skulle inte drömma om att lämna ansvaret åt den store. En snart tolvårig kille eller tjej ska inte ta hand om en åttaåring hela dagar, hela sommarlov, vare sig av pliktkänsla eller av tvång. Vad för slags ångest skulle uppstå hos honom/henne om det hände någonting och hur ska han/hon komma igenom det? Skuld ska tillhöra vuxenvärlden.
Barn ska känna sig omhändertagna, omhuldade. Kärlek, kramar och gos önskar jag alla barn i mångfald. Vi har ett helt underbart uttryck som är: – Tänk på att tusentals kramar är okramade, och tusentals pussar är opussade. Det finns oändligt av dem och det är bara att ge ut dem, varför inte slösa? Åttaåring är åtminstone fortfarande förtjust, även i ofista fisar och annat larv.
Otrygghet och avundsjuka får barn att mobba andra. Det är hemskt att det finns det som inget har, som far illa, som inte har föräldrar närvarande. Hur kan man släppa, hur kan man tillåta att de kallar andra fula ord och svär och lever djävulen på stan eller i skolan? Strunta i att de säger ja för stunden men inte verkar förstå ett dugg av vad omgivningen försöker lära dem, som så många gör?
Jag måste för dem visa att jag kommit fram till vad som är viktigt och att jag också står för det jag gör, även om andra tycker annorlunda. Jag vill utrusta honom med mental styrka så att han ska fatta att han inte ska sänka sig till nivån där man håller på med en massa strunt och inte begriper att lära sig av livet. Han kommer naturligtvis att hamna på de där stickspåren ibland men jag ska se till att han lär sig något av det och få de som bråkar att fatta att de gör bort sig. Att stå emot grupptrycket, bli stark i sig själv, veta att det han gör är rätt. Men det kanske kommer automatiskt.
Hur många av oss har tid för reflektion och återhämtning idag i den här överansträngda världen? Unnar man sig det så inser man snart vad som är värt något, vad vårt enda uppdrag är - att älska de barn vi satt till livet och göra deras barndom trygg, vilket också kommer att leda till att vår egen ålderdom blir trygg och att de ska bry sig om oss senare, för hur ska vi orka om de vänder oss ryggen? Vi kommer att få betyg förr eller senare…
Jag vill inte få höra att jag inte fanns där, aldrig någonsin för allt i världen.
Han är åtta, minsting. Han är helt rak i ryggen som är brunbränd. Fundersam ibland.
Leendet är tandlöst, sandalerna ärvda av brorsan, han bryr sig inte ett dugg. Ögonen är grönbrunt busiga. Han är ett barn. Mitt barn. Att få se hans tankfullhet i kön till radiobilarna på nöjesfältet var roande, samtidigt som jag visste att buset och målmedvetenheten lurade bakom bältet. Han tänkte ut strategin. Han var så koncentrerad när han snurrade och krockade med de andra barnen, lycklig som de flesta där. Denna fokuserade blick fick jag glädjas åt, han var bekymmersfri och han kommer att minnas det också när skolan och allvaret börjat.
Barnlivet ska vara lite allvar, mycket lek, förberedelse inför framtiden men under tiden och för alltid- kärlek-kärlek-kärlek…fick alla det kanske världen såg annorlunda ut!
Mia Alfredsson
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam