September 2006

Det svider i själen när tiden inte räcker till

 

Hans andhämtning blir tyngre och tyngre jämte mig och till slut går ögonen igen. Han somnar tätt intill. Innan dess har vi haft myskväll och pussats och kramats jättelänge, för vi har setts alldeles för få timmar. Jag vågar inte ens tänka på om det kan räknas i minuter per dag?

 

Det bränner i mig av längtan efter dem när vi inte ses, när jag jobbar sent ena dagen och det är fotbollsträning andra dagen. Vi hörs på telefon, ivriga röster som ska berätta något och jag saknar dem, vill se dem. Vi har korta stunder per dag som ska fyllas med någon mening. Men vad är meningen egentligen, att vara borta och tjäna pengar 9 - 12 timmar per dag eller vara med de närmaste?

 

Utan dessa barn - ingenting.

 

Noll

 

Zero

 

Intet

 

Jag vore ingenting utan min familj. De är nummer ett för att jag ska överleva. Jag har inget utan dem. Om de inte fanns vore jag nödställd på en flotte i en värld som jag inte ens i min vildaste kan föreställa mig. Det jag får av dessa barn går knappt att förmedla. Det är kärlek som de kan uttrycka den, och jag tyder den till att de är trygga. Jag har alltid velat fostra mjukisar, inte machograbbar. De ska ha mod att känna, våga uttrycka känslor. Jag vill krama min tolvåring när han kommer från semestern med farmor, jag vill att min åttaåring ska känna glädje när jag vill följa med till skolan. Jag vill betrakta deras ögon och läsa deras tankar. Om de drar lärdom av de misstag jag gjort så kommer de att ha bra liv, men antagligen kommer de inte att göra det utan pröva sig fram och upptäcka själva och då får jag respektera det och hjälpa dem framåt. Mamma kommer alltid att finnas där villkorslöst.

 

En morgon sa min minsting när jag väckte honom:

 

 -  Mamma vet du att jag är mer i skolan än hemma?

 -  Men du sover ju hela natten här och så…

 -  Ja men jag är faktiskt där åtta timmar om dagen.

 

Mitt hjärta blödde. Att vara skild från mamma och pappa åtta timmar om dagen är alltså anmärkningsvärt när man är åtta. Vad är det då när man är ett och ett halvt eller tre och man inte kan uttrycka sig? Hur har han mått egentligen, har han inte haft oss i tillräcklig omfattning? Har småbarnsåren varit så kämpiga för att kombinationen småbarn och arbete egentligen inte går ihop, att det inte är meningen att man ska vara skild för mycket från de man älskar mest på jorden? Min åttaåring kan uttrycka sig för att jag gett honom ett helt år av mig själv och oss - han har blivit trygg. Bonuseffekten blev att han går att förhandla med. Han kräver inte bara utan ger så mycket.

 

Jag älskar honom och hans tolvårige bror som håller på att göra sig fri. Och jag lider varje gång han värjer sig mot en kram, men jag tror ändå att han någonstans därinne har anammat mitt ”hundratusentals kramar är okramade”. Han vill men han kan inte, och han ska inte, jag måste släppa, låta honom lämna boet och utforska det världen därutanför och bli trygg, för att veta att vi finns där och fångar upp honom när han behöver det. Ett tag till i alla fall. Han är inte ensam, han kommer aldrig att vara ensam.  Och gör det något att de är mjukisar? Att de kan gråta, visa känslor? De ska få vara den de är, nu och för alltid. En mjukare värld vill jag ha, därför måste jag börja med mig själv och mina barn.

 

Om jag vänder mig från dessa barn för länge på grund av vad de gör eller vice versa skulle vi förlora varandra och ingen vore hel och allt vore förlorat, förspillt. De ska lotsas rätt och det är vårt ansvar, vårt jobb som föräldrar att varsamt ta dem dit. Vi kan inte skylla deras beteende på någon annan, det är vi som uppfostrat dem.

 

Är jag för känslig, vill jag ha dem för mycket, saknar jag dem för mycket, är jag en curlingförälder? Nej jag tror inte det är vad det handlar om, vi ställer krav, läxor ska skötas, man tar sig till träningen själv, man hjälper till med det man kan hemma och man visar tacksamhet för det man får.

 

Ett pressmeddelande från BRIS ger följande information, det går inte att väja:

 

Kontaktstatistik under sommaren visar på närmare 2 500 stödjande kontakter med barn och ungdomar, en ökning med 10 procent jämfört med sommaren innan och det är främst de tyngre problemområdena som ökat. Familjekonflikter, självdestruktivitet, självmordsproblematik fysisk misshandel och sexuella övergrepp än under förra sommaren.

Jämfört med förra sommaren har antalet barnkontakter som berör misshandel och övergrepp ökat med 50 procent, till över 400 under nio sommarveckor. Antalet kontakter som berör psykisk ohälsa i olika former har ökat med en tredjedel, till drygt 600. Kontakter som berör missbruk inom familjen är mer frekventa sommartid.

– Det här stämmer överens med känslan som vi har att närvarande vuxna fortsätter att minska i barns och ungdomars liv. Resultatet blir att vi får alltmer kontakter av tyngre karaktär, där särskilt sommaren är en extra känslig period. Betydelsefulla vuxna försvinner på semester, vilket särskilt drabbar de barn som har ett svagt skyddsnät, sammanfattar BRIS generalsekreterare Göran Harnesk.

 

Varför ökar det, varför tar det inte slut? Samhället förutsätter att alla föräldrar jobbar och sätter fart på Sveriges ekonomi och då hinner man inte umgås med barnen, man hinner inte bry sig, man är så förbannat trött när man kommer hem från jobbet så att man nästan fräser åt familjen. Det är hot om arbetslöshet, det är värk i axlar och depressioner som avlöser vartannat och det berör inte bara en minoritet i Sverige idag - utan många. Vi är människor, inte maskiner, vi påverkas alla av verkligheten.

 

Hur ska vi förmå politikerna att förändra samhället? Att inte bara med stora ord år efter år ge stöd och bidrag till de svaga, satsa på barn med särskilda behov eller de som far illa av att föräldrarna inte mäktar med sina liv - utan också även förändra förutsättningarna så att alla börjar må bättre och kan börja leva i sina liv igen? Vilket av partierna vi ska rösta på arbetar för den lilla människans bästa, det lilla barnets bästa och behov? Hur går vi vidare, vi som vill leva ett bra liv och vill våra barns bästa?

 

För inte kan det väl vara så att marken i Sverige är så död att inget mer går att så, inte är det väl omöjligt att få något vackert att börja gro här igen? Jag vill inte tro det, jag har hoppet kvar om en enklare värld. 

 

Vi föräldrar måste börja kräva ett samhälle där politiken utgår från den lilla människan, vi som är procenten i Sverige AB, det har vi rätt till!

 

Mia Alfredsson  

 

Läs också:

 

Nina Björk i DN: Mänskligt beroende

 

  


 

Första sidan

 

Mia Alfredssson

Foto: Nyboda Reklam