September 2006
Det svider i själen när tiden inte räcker till
Hans
andhämtning blir tyngre och tyngre jämte mig och till slut går ögonen
igen. Han somnar tätt intill. Innan dess har vi haft myskväll och
pussats och kramats jättelänge, för vi har setts alldeles för få
timmar. Jag vågar inte ens tänka på om det kan räknas i minuter per
dag?
Det
bränner i mig av längtan efter dem när vi inte ses, när jag jobbar
sent ena dagen och det är fotbollsträning andra dagen. Vi hörs på
telefon, ivriga röster som ska berätta något och jag saknar dem, vill
se dem. Vi har korta stunder per dag som ska fyllas med någon mening. Men
vad är meningen egentligen, att vara borta och tjäna pengar 9 - 12
timmar per dag eller vara med de närmaste?
Utan
dessa barn - ingenting.
Noll
Zero
Intet
Jag
vore ingenting utan min familj. De är nummer ett för att jag ska överleva.
Jag har inget utan dem. Om de inte fanns vore jag nödställd på en
flotte i en värld som jag inte ens i min vildaste kan föreställa mig.
Det jag får av dessa barn går knappt att förmedla. Det är kärlek som
de kan uttrycka den, och jag tyder den till att de är trygga. Jag har
alltid velat fostra mjukisar, inte machograbbar. De ska ha mod att känna,
våga uttrycka känslor. Jag vill krama min tolvåring när han kommer från
semestern med farmor, jag vill att min åttaåring ska känna glädje när
jag vill följa med till skolan. Jag vill betrakta deras ögon och läsa
deras tankar. Om de drar lärdom av de misstag jag gjort så kommer de att
ha bra liv, men antagligen kommer de inte att göra det utan pröva sig
fram och upptäcka själva och då får jag respektera det och hjälpa dem
framåt. Mamma kommer alltid att finnas där villkorslöst.
En
morgon sa min minsting när jag väckte honom:
- Mamma vet du
att jag är mer i skolan än hemma?
- Men du sover ju
hela natten här och så…
- Ja men jag är
faktiskt där åtta timmar om dagen.
Mitt
hjärta blödde. Att vara skild från mamma och pappa åtta timmar om
dagen är alltså anmärkningsvärt när man är åtta. Vad är det då när
man är ett och ett halvt eller tre och man inte kan uttrycka sig? Hur har
han mått egentligen, har han inte haft oss i tillräcklig omfattning? Har
småbarnsåren varit så kämpiga för att kombinationen småbarn och
arbete egentligen inte går ihop, att det inte är meningen att man ska
vara skild för mycket från de man älskar mest på jorden? Min åttaåring
kan uttrycka sig för att jag gett honom ett helt år av mig själv och
oss - han har blivit trygg. Bonuseffekten blev att han går att förhandla
med. Han kräver inte bara utan ger så mycket.
Jag
älskar honom och hans tolvårige bror som håller på att göra sig fri.
Och jag lider varje gång han värjer sig mot en kram, men jag tror ändå
att han någonstans därinne har anammat mitt ”hundratusentals kramar är
okramade”. Han vill men han kan inte, och han ska inte, jag måste släppa,
låta honom lämna boet och utforska det världen därutanför och bli
trygg, för att veta att vi finns där och fångar upp honom när han behöver
det. Ett tag till i alla fall. Han är inte ensam, han kommer aldrig att
vara ensam. Och gör det något
att de är mjukisar? Att de kan gråta, visa känslor? De ska få vara den
de är, nu och för alltid. En mjukare värld vill jag ha, därför måste
jag börja med mig själv och mina barn.
Om
jag vänder mig från dessa barn för länge på grund av vad de gör
eller vice versa skulle vi förlora varandra och ingen vore hel och allt
vore förlorat, förspillt. De ska lotsas rätt och det är vårt ansvar,
vårt jobb som föräldrar att varsamt ta dem dit. Vi kan inte skylla
deras beteende på någon annan, det är vi som uppfostrat dem.
Är
jag för känslig, vill jag ha dem för mycket, saknar jag dem för
mycket, är jag en curlingförälder? Nej jag tror inte det är vad det
handlar om, vi ställer krav, läxor ska skötas, man tar sig till träningen
själv, man hjälper till med det man kan hemma och man visar tacksamhet för
det man får.
Ett
pressmeddelande från BRIS ger följande information, det går inte att väja:
Kontaktstatistik
under sommaren visar på närmare 2 500 stödjande kontakter med barn och
ungdomar, en ökning med 10 procent jämfört med sommaren innan och det
är främst de tyngre problemområdena som ökat. Familjekonflikter, självdestruktivitet,
självmordsproblematik fysisk misshandel och sexuella övergrepp än under
förra sommaren.
Jämfört med förra sommaren har antalet barnkontakter som berör
misshandel och övergrepp ökat med 50 procent, till över 400 under nio
sommarveckor. Antalet kontakter som berör psykisk ohälsa i olika former
har ökat med en tredjedel, till drygt 600. Kontakter som berör missbruk
inom familjen är mer frekventa sommartid.
– Det här stämmer överens med känslan som vi har att närvarande
vuxna fortsätter att minska i barns och ungdomars liv. Resultatet blir
att vi får alltmer kontakter av tyngre karaktär, där särskilt sommaren
är en extra känslig period. Betydelsefulla vuxna försvinner på
semester, vilket särskilt drabbar de barn som har ett svagt skyddsnät,
sammanfattar BRIS generalsekreterare Göran Harnesk.
Varför
ökar det, varför tar det inte slut? Samhället förutsätter att alla föräldrar
jobbar och sätter fart på Sveriges ekonomi och då hinner man inte umgås
med barnen, man hinner inte bry sig, man är så förbannat trött när
man kommer hem från jobbet så att man nästan fräser åt familjen. Det
är hot om arbetslöshet, det är värk i axlar och depressioner som avlöser
vartannat och det berör inte bara en minoritet i Sverige idag - utan
många. Vi är människor, inte maskiner, vi påverkas alla av
verkligheten.
Hur
ska vi förmå politikerna att förändra samhället? Att inte bara med
stora ord år efter år ge stöd och bidrag till de svaga, satsa på barn
med särskilda behov eller de som far illa av att föräldrarna inte mäktar
med sina liv - utan också även förändra förutsättningarna så att
alla börjar må bättre och kan börja leva i sina liv igen? Vilket av
partierna vi ska rösta på arbetar för den lilla människans bästa, det
lilla barnets bästa och behov? Hur går vi vidare, vi som vill leva ett
bra liv och vill våra barns bästa?
För
inte kan det väl vara så att marken i Sverige är så död att inget mer
går att så, inte är det väl omöjligt att få något vackert att börja
gro här igen? Jag vill inte tro det, jag har hoppet kvar om en enklare värld.
Vi föräldrar måste börja kräva ett samhälle där politiken utgår från den lilla människan, vi som är procenten i Sverige AB, det har vi rätt till!
Mia
Alfredsson
Läs också:
Nina Björk i DN: Mänskligt beroende
Mia Alfredssson
Foto: Nyboda Reklam