24 september 2006

Den lilla människans maktlöshet

Forskning visar att sömnbrist inverkar på våra liv i form av depressioner, låg kontroll av blodsockret och hjärt- och kärlsjukdomar. Jag tänker inte direkt ”jasså” åt denna forskning, magkänslan är mer åt äntligen- hållet, det vet väl alla som någonsin varit där att får man inte sova ordentligt så är man inte hel, man blir sjuk, dum i huvudet, funkar inte, har svarta ringar under ögonen eller går in i dörrar. You name it I know it!

Jag kan påtala ett antal olika orsaker till sömnbrist som orsakat diverse sjukdomsliknande tillstånd hos mig själv. De senaste tolv åren har jag inte sovit en hel natt på grund av att jag drabbades av en stor sorg samtidigt som jag fick barn. Min nyfödda bebis vägde lite för lite och skulle äta jämt så det var mycket störd nattsömn den första tiden… Det förekom mycket gråt också av sorgen men också skratt av tokigheter som att man tog andra människors kundvagnar i affären och körde iväg med. Det spelade ingen roll att höstlöven föll i vackra färger, det var sensommar och varmt och det fanns hur mycket svamp som helst i skogen, jag fick inte sova och det ringde i huvudet.

I tron att det inte kan bli värre nästa gång, alltså när ettan äntligen sov lite bättre och man hade hämtat sig aningen, kunde uppskatta smaker, färger, frisk luft och framför allt urskilja konturer igen gjorde felvända tvåan entré, sov sött i flera timmar på dagarna och fäktade sig genom nätterna. Att fäkta sig igenom nätterna är dock bättre än att skrika sig genom dem…I know that too! Den här gången längtade jag inte ens efter svampskogen, jag ville bara få sova.

De vakna stunderna på dagarna skrek han. Jag överdriver inte om jag säger att jag var redo att begå mord på oskyldiga. Det tog ungefär fyra år att ställa in honom rätt i sömnen, jag behöver inte berätta hur de åren var va?  På den tiden gick till öppna förskolan ibland. Undra vad de tyckte om mig, jag måste ha gjort ett förvirrat intryck, jag får känslan av att jag bland uttalade gutturala ljud som ingen förstod alls. Jag var ju utifrån också, inte infödd. Konstigt att man inte blev portad. Det surrade i huvudet.

Mitt emellan dessa barn inledde hormonerna strejk i sköldkörteln vilket medförde att jag en period inte sov mer än två timmar per natt och när balansen återställts med medicinens hjälp så sov jag säkert dygnet runt i en vecka. Tror jag. Jag minns inte så mycket av denna tid och jag vill fortfarande inte titta på mig själv på kort från den perioden för jag ser hemsk ut. Jag minns fortfarande spykänslorna varje morgon av trötthet och att man brast i gråt för allt och inget. Det ringde och surrade i huvudet och fötterna var periodvis iskalla.

En del andra kroppsdelar har understundom vägrat samarbeta såsom hud, nacke, axlar, armbågar, handleder, rygg, knän och fotsulor. Ibland när man träffar vänner och de frågar hur man mår svarar jag: ska jag börja uppifrån eller nerifrån? En del av dessa kroppsdelar har behövt medicinsk hjälp och den har jag alltid fått så vården i Sverige kan jag inte klaga på. Till viss del har det berott på att man de få timmars sömn man fått sovit i olika sängar i för stor utsträckning och till viss del på monotona arbetsrörelser. Anledningen till att dessa kroppsdelar har varnat och sagt ifrån är antagligen att de tyckt att nu är det dags att ta det lugnt och bry mig om mig själv.

Den allvarligaste anledningen till sömnbristen de senaste åtta åren är osäkerhet inför framtiden av den orsaken att nedskärningar i arbetslivet hängt över såväl mig som många i Sverige. Reduceringar, utökade arbetsuppgifter som inte alltid passat kropp och psyke (har bland annat lastat ett 80-kilos helikopterblad, 3.8 meter långt på 2 minuter i en godsvagn, jag var nervös varje dag för dessa arbetsuppgifter). Ökat ensamarbete, stress och frustration hos kunder i kombination med att alltid känna sig som en kostnad för företaget och inte en resurs har sänkt levnadsglädjenivån. Detta anser jag inte är fel inställning hos mig, det är förutsättningarna för oss i Sverige som är hårda och där vi långsamt suger kraften ur varandra.

Inte kan det väl bara vara jag som känt så här? Finns ni som inte håller med mig och aldrig känt av detta, som inte känner igen sig här? Vad har ni för jobb och lön? Tro det eller ej, men på den arbetsplats jag har tillbringat mina sista 17 år har det en gång i tiden använts en stämpel som jag idag skulle kunna använda dagligen till allt jag ser och upplever runt om mig. Den heter (och ni kommer knappt att tro detta): Läst men ej förstått. En gång har man alltså kunnat medge till avsändaren att man inte fattat innebörden. Vilken underbar tid.

Ungdomar som har jobb får timvikariera på flera olika jobb för att få livet att gå ihop, får kolla lönebeskeden minutiöst och ringa ett antal samtal vid varje utbetalning för att påtala felen, par som inte haft semester på 10 år ihop på grund av timvik, anställningsavtal på en månad i taget, förlängt får man reda på en dag innan, fastanställda som i många år bara får höra att de är en kostnad, vill man jobba mindre så får de som är kvar jobba mer för de får inte ta in någon ersättare och för den delen är man inte lönsam för Sverige för man konsumerar mindre. Jobbar man heltid saknar man familjelivet och barnskratten därhemma. Sammantaget stryper allt detta glädjen och de skratt som behövs för att påverka oss positivt.

Det ligger något i att vi behöver skratterapi, kanske man skulle byta bransch? Börja lära folk att garva igen? Börja karva ut skrattlinjer i de släta nollställda ansiktena, skrämma dem till skratt, överraska dem med ett gnägg? Ingen är beredd på ett skämt idag, ögonen är inställda på överlevnad och nervositet för att något tar längre tid än förväntat. Är det så att vi ska gå till våra jobb och göra det vi ska och hålla tyst? Moderna slavar som luras tro att våra tomma liv kan fyllas med konsumtionslycka över det vi har råd att shoppa. Men hur länge varar glädjen? Jo just det, tills nästa natts sömnlöshet, lyckan är redan borta i påföljande dags dimmiga sinne som kräver time out för att orka till kvällen.

Att bli arbetslös i dag känns inte helt kul. Följande info på AMS hemsida gör mig skräckslagen:

Beredd att ta lämpligt arbete: Du ska vara beredd att ta alla arbeten som du har möjlighet att utföra. Finns det hinder för dig att ta vissa arbeten, är det viktigt att dessa hinder dokumenteras i din handlingsplan. Du måste också göra vad du kan för att åtgärda sådana hinder. Under de första 100 ersättningsdagarna har du möjlighet att begränsa ditt arbetssökande till de yrkesområden du har utbildning för eller erfarenhet från, och till ett geografiskt begränsat område. En förutsättning för att du ska kunna begränsa dig i ditt arbetssökande är att det finns lediga arbeten att söka inom ditt begränsade yrkesområde och geografiska sökområde. Efter 100 ersättningsdagar måste du vara beredd att söka arbete även inom andra yrkesområden och/eller söka arbete längre från din bostad. Det kan betyda att du måste veckopendla eller flytta. Detta gäller redan under de första 100 ersättningsdagarna om det inte finns lediga arbeten att söka inom ditt yrkesområde och geografiska sökområde.

Herrejävlar sa vi på göteborgska. Geografiskt begränsat område, vad är det? Avser ett från bostaden begränsat område som för dig innebär högst tolv timmars bortavaro. Tolv timmar om dagen måndag till fredag…

Jag bara funderar, vad händer med de där barnen som inte får se den ena föräldern mer än till helgerna? Ska någon annan vuxen utöver den andra ta hand om dem i veckorna och garantera dem all närvaro de behöver (läs bris vuxengaranti) och läxhjälp. Eller anses det räcka med en förälder, det kan ju vara en mer än vad många har förstås. Och vad händer i hjärtat på den föräldern som måste jobba borta för att betala skattepengar för allas vårt bästa i Sverige men bara få se barnen till helgen? Att räkna timmarna man är med barnen totalt gentemot vad man tillbringar på jobbet ger halsont och andnöd. Jag har fler symptom att redovisa till er som inte vet, om ni vill veta, och ni som vet kan nicka instämmande nu.

Läser vidare: Bostad på arbetsorten innebär det av Arbetsförmedlingen anvisade eller av en arbetsgivare erbjudna arbetet att din familj måste flytta med till den nya arbetsorten anses arbetet lämpligt om du kan få en familjebostad inom rimlig tid.

 Eller så kanske mannen får stanna kvar med barnen där de är rotade och jag flytta till annan stad…Kanske har jag inte jättehögt IQ. Ibland har jag känt att min intelligens är av ett annat slag än andras, men mitt liv består av ögonblick av värdefulla insikter, aha-upplevelser. Vad är det som händer i Sverige? Hur kan någon missförstå tecknen på ohälsan? Hjulet snurrar men hamstern är död. Kroppen springer men själen är tom. Hur många har inte tvingats stanna upp och lyssna för att de blivit sjuka? De är tvungna att vänta in själen förr eller senare. Och framförallt hur många orkar tillbaka in i spiralen när man väl stannat?  

Jag är benägen att citera Göran Greider fastän domedagen inte är här ännu, men det här är så passande över tingens tillstånd i Sverige idag oavsett om du är arbetslös och kämpar, sjukskriven för värk eller depression eller har ett jobb du inte trivs med och därmed inte lever ett helt liv.

Det finns inte längre några okunniga eller oupplysta människor och över alltihopa strålar katastrofens segertecken.

Jag hoppas någon gång att man kan börja angripa orsaken till folks sömnbrist och oro, inte bara vad man ska bota den med. Jag vill leva, inte ha medicin för att stå ut.

Mia Alfredsson

Första sidan

Mia Alfredssson

Foto: Nyboda Reklam