Februari 2009
Anknytningsteorin på allvar i Sverige
Barnpsykiatern Magnus Kihlbom recenserar i Läkartidningen tre fackböcker -
Anknytning i praktiken.
Tillämpningar
av anknytningsteorin.
Anknytning. Om att tolka samspelet mellan föräldrar och små barn
och
skriver följande:
”En
enda allvarlig kritik vill jag anmäla: Broberg och medförfattare fegar i
fråga om slutsatser om kvaliteten i förskolans verksamhet, som omfattar
80–90 procent av Sveriges ett- och tvåringar. Närmare hälften av dem
finns i grupper om 17 barn eller fler. På många håll finns under långa
stunder bara en vuxen per sex–sju ett- och tvåringar. Vistelsetiden är
för en fjärdedel av dem 36 eller fler timmar per vecka och för 13
procent, cirka 13 000 barn, mer än 39 timmar per vecka. Personalomsättningen
– det vill säga förlust av anknytningsperson – över såväl dagens
timmar som veckor och månader är hög, liksom sjukskrivningsfrekvensen.
Bristen på utbildad personal är stor, mindre än hälften är utbildade
förskollärare.
Vad
betyder detta för utvecklingen hos de 40 procent av alla förskolebarn
som har, eller är på väg att utveckla, en otrygg anknytning? Om detta säger
dessa kunniga författare nästintill ingenting. Visserligen deklarerar de
att det "krävs osedvanligt inkännande och tålamodiga dagisfröknar,
familjehemsföräldrar och andra för att hjälpa otrygga barn att
utveckla nya arbetsmodeller"; att barn i denna ålder klarar av att
utveckla anknytning till högst 3–5 vuxna, det vill säga ett par vuxna
utöver den egna familjen; att inskolning av
flera spädbarn samtidigt bör undvikas. Det sistnämnda är dock förskolornas
vanliga sätt att organisera invänjningen. Fyndet i Hårsmans svenska
forskning att en tredjedel av nybörjare i förskolan visade stora och långvariga
separationssvårigheter redovisas inte, så vitt jag kan finna. Hela
problemet slätas över med att barn brukar tåla kortare separationer om
den trygga basen först är etablerad. Men trygg anknytning har etablerats
hos bara 60 procent av nybörjarna i förskolan.”
”Anknytningsteorin
på allvar i Sverige”
av
Magnus Kihlbom
Läs också:
Förskolan, forskningen och sanningen