Oktober 2007

Hemmaförälder i Schweiz

I Sverige är valmöjligheterna små att vara hemma med sina barn under småbarnsåren. Vi ska arbeta, betala skatt, lämna barnen på förskola, konsumera och det är i det närmaste omöjligt att livnära sig på en lön. Schweiz är landet ”tvärtom”. Där är kvinnorna oftast hemma med barnen, försörjda av männen.

Mammor och enbart mammor erbjöds innan 2005 åtta veckors föräldraledigt. Numera får de 14 veckor och efter det lever familjen på mannens lön. Av tradition stannar kvinnan hemma hos sina barn, det anses vara det bästa. Det finns få sambos med barn i Schweiz och män har skyldighet att betala underhåll för exfrun.

De 14 veckornas föräldraledighet infördes så sent som 2005 i Schweiz men när man i alplandet skulle folkomrösta om en utökning från de lagstadgade två till åtta som erbjöds röstade Schweizarna nej.

– Momsen skulle höjas för att finansiera föräldraledigheten men istället togs pengarna från en överskottskassa, jag tror det var militären, säger Iris Oba, svenskfödd schweiziska, bosatt i Schweiz sedan 1987.

De flesta schweizare tycker nog att kvinnorna ska vara hemma för ”så har det alltid varit”, det är inte ifrågasatt i någon större utsträckning. De mammor som lämnar sina barn kan fortfarande bli ansedda som lite ”sämre”, säger Iris Oba.

I Schweiz finns få privata och kommunala daghem och anledningen är att det är dyrt. Kostnaderna för att ha två barn heltid på dagis är lika mycket som att anställa en barnflicka. Man måste också ha plats för henne att bo. Det var självklart att Iris skulle stanna hemma med de två flickorna Emily och Hannah, idag tio och snart åtta år, ett gemensamt beslut, berättar hon.

I början var det kämpigt att leva på en lön. Maken Koichi var statsanställd, så de fick definitivt tänka på pengarna, han cyklade till jobbet och de åkte bara till Sverige på semester.

– Det finns inget system som bara har fördelar men jag är glad över att vi finansiellt klarar av att jag är hemma med barnen, säger hon. Tiden går så fort och jag får dela så mycket med dem. Fördelen med att inte lämna bort dem är att vi ger dem våra värderingar. De har så mycket funderingar och frågor och det är mycket som händer i skolan som behöver pratas om.

Jämställdhet är det inte tal om i Schweiz, Iris man jobbar långa dagar så hon har alltid varit mycket ensam. Det har hon inte alltid upplevt positivt.

– Ja naturligtvis kan jag önska ibland att Koichi skulle vara hemma och ta ansvaret mer själv ibland. Jag kan tänka mig att kontakten mellan pappa och barn är bättre i länder där man och kvinna jobbar ungefär lika mycket. Och hushållsarbetet kan ju aldrig bli 50-50, många män i Schweiz jobbar från tidig morgon till sen kväll.

Iris är född i Västra Frölunda av schweiziska föräldrar. Efter humanistisk linje på gymnasiet jobbade hon på Åhléns, kom in på postskolan och fick arbeta på olika postkontor med olika arbetstider varje vecka. Det var ungefär tio års väntetid på en anställning med fasta tider. Hon flyttade till Zürich med bankande hjärta som 21-åring och arbetade som aupair ett år, stannade kvar och fick jobb som sekreterare på en liten judisk handelsfirma.

– Jag trivdes bra i Schweiz och kände mig inte redo att återvända till Sverige. Innan aupair tiden var slut hade jag också en pojkvän, så beslutet att stanna var inte svårt.

Att jobba som au-pair blev en stor omställning från att ha haft egen lägenhet och fast jobb. Familjen var bra men hon hade inte känslan av att vara en del av den. Det var mycket hushållsarbete, till och med skoputsning ingick och mestadels hade barnen kompisar att leka med.

– Roligt och lärorikt men ett år och aldrig mer, säger Iris.

Zürich blev hennes nya hem, hon jobbade senare på American Express och umgicks mestadels med svenska väninnor, de flesta före detta au-pairer tills hon träffade sin man Koichi i en kör. Han är japan som doktorerat på KTH i Stockholm så de talar svenska med varandra.

Efter att de två barnen anlänt fick Koichi erbjudande att vara ”ex-pat”, placerad i utlandet ett antal år, så Yokohama, Japan blev deras hemvist under fyra år, en enorm upplevelse. Hon berättar att kontrasterna mellan det gamla, traditioner och tempel och den ultramoderna arkitekturen var enorma. Alla parker var otroligt vackra men inget fick växa fritt utan var så ordnat.

 – Maten var alltid god och naturligtvis främmande men vackert arrangerad och det var många fat med olika rätter. Vi levde lite lyxliv med barnen på privatskola, var medlemmar i en sportklubb och hade städfru en gång i veckan. Men vi visste att det skulle ta slut en dag, säger Iris.  

Att ha egentid medans barnen var i skolan mellan 8-15 var lyxigt, berättar hon, men hon önskade att de haft kortare dagar ibland. Den internationella skolan var dock bra och alla föräldrar var inte bara engagerade och aktiva med barnen, det ordnades kurser av alla möjliga slag vilket medförde förståelse för olika kulturer.

Men även i Japan jobbar männen hela dagarna och Iris vet att många hade hushållerskor som tog hand om barnen hemma. Hon tror inte att de far illa av det eftersom de då är hemma i sin egen omgivning, men att ”skuffa” ut dem från hemmet med andra personer som tar hand om dem ger dem kanske oro.  

Efter återkomsten till Schweiz insåg hon att det är skönt med ett normalt liv igen, att det som mest räknas är tid.

– Tid för varandra, och tid att bara slappa är viktigt, säger Iris   

För till slut ville de återvända till Schweiz igen. Ju längre man är borta desto svårare är det att komma tillbaka och anpassa sig. Under åren i Japan lärde sig Emily och Hannah engelska och lite japanska men åter i Schweiz är det schweizertyska som gäller. I skolan lär de sig tyska. Återkomsten till Schweiz gick i det stora hela bra, Emily var lite ledsen på kvällarna ibland, antagligen frustration över att allt var så annorlunda och nytt, skolsystemet och lärare.  

– Men nu pratar de inte längre ren svenska, orden räcker inte längre till, säger Iris. 

Iris föräldrar uppfostrade sina barn gammalmodigt och inte så liberalt som många gjorde på 70-talet. Som flicka fick hon hjälpa till i hushållet medan bröderna blev förskonade. Jämfört med sina vänner hade hon mycket hårdare tyglar och det har fått påföljden att hon uppfostrar flickorna friare. De pratar mycket med varandra och visar känslor öppet och det är enbart positivt, tycker hon.

Iris har längtat lite efter att börja jobba emellanåt. Till och från har hon känt sig som en tråkig, intetsägande hemmafru och skulle ibland vilja känna sig som ”någon” och ha ett viktigt jobb. Dilemmat med att känna sig som en tråkig hemmafru löste hon genom att starta ett litet företag, Oba Design -  www.familyoba.com En blandning av passion och längtan efter att ha någonting att göra som hon kanske kunde tjäna lite pengar på. Washi, betyder wa (japanskt), shi (papper), är en gammal japansk tradition att klä lampskärmar, brickor och teboxar med japanskt rispapper i olika mönster. Det finns tusentals mönster att välja mellan och efter hon gjort sin första tebox var hon fast.

Hobbyn går också bra att kombinera med faktumet att man i Schweiz måste lösa barnomsorgen, skolbarn kommer hem till lunch två timmar. I flickornas skola har utvecklingen gått framåt så de har börjat med att man kan anmäla dem till lunch på skolan så att de får stanna där tills de börjar igen klockan 14. Lunch måste man dock skicka med själv, berättar hon.

– Det är tyvärr inte så lätt att komma in på arbetsmarknaden igen, man är ganska oattraktiv. Arbetsgivarna väljer hellre en barnlös yngre kvinna, säger Iris. Jag känner några stycken som lyckats göra avtal med sina före detta arbetsgivare om att jobba allt mellan 20-80 procent.

Iris har inför svenska väninnor fått försvara sitt beslut att vara hemma med barnen, men i Schweiz bygger samhället på att kvinnor är hemma och har man ingen som kan hjälpa en med barnomsorgen så är man låst.

Schweiz ser verkligen ut som ett drömland med alptoppar. Landet är en mosaik av olika historiska erfarenheter och språk, religioner och dialekter. I kantonerna håller man hårt på egna traditioner och sedvänjor och de flesta anser att landets enhet bevaras bäst genom att stärka mångfalden.

– Här är verkligen fantastiskt vackert, jag tröttnar aldrig på att titta på alptopparna, de är så mäktiga, säger Iris. I Schweiz är det ordning och reda, inga smutsiga toaletter på varuhusen, många papperskorgar, det är väldigt lite klotter och vandalism, blommor vid rondeller och övergångsställen får ofta stå orörda.

Många kanske tycker att det är lite polissamhälle men vuxna säger ofta till klottrare och ungdomar som ställer till det. Iris tycker också det är bra att barnen får lära sig ta i hand och säga ni till lärarna.

– Jag var 21 år när jag flyttade så idag känner jag mig inte som om jag hör hemma i Sverige alls, det är dock alltid trevligt att träffa de få vänner man har kvar. Dessvärre känner jag mig inte som en Schweiziska heller alltid, det är lite komplicerat men egentligen mer en tillgång, jag är öppen mot andra kulturer efter vistelsen i Japan då vi umgicks mycket med människor av andra nationaliteter. Schweizare kan vara svåra att lära känna annars, ler hon men tillägger att hon är mer utåtriktad.

Om framtiden berättar hon att hon fått jobb på svenska konsulatet i Zürich tre dagar i veckan, 15 timmar i veckan.

– Det känns verkligen underbart, de första dagarna kändes det som om jag vunnit på lotto. Vi har också hittat en barnvakt som kommer och hämtar och skjutsar barnen till deras aktiviteter och dessutom hjälper till lite hemma. Förvisso går det mesta av lönen till barnvakten och resorna men det är kul att komma ut igen, säger hon

Hon avslutar med att det har varit svårt att få råd av någon eftersom ingen har liknande erfarenheter.

– Vi gör vårt bästa och lär av de misstag vi gör och försöker göra det bättre nästa gång!

Mia Alfredsson

Första sidan