"Jag är småbarnspappa och kommer inte att kunna arbeta övertid".

Det förstod arbetsgivaren fullt ut och företaget hade också som policy att de som ville fick börja tidigare måndag - torsdag och tjäna in arbetstid och sedan sluta 13.00 på fredagar.

För oss var det här en utmärkt lösning. Jag var hemma på heltid tills yngsta barnet var 2 1/2 år, då startade jag enskild firma och började så smått att arbeta igen - med barnen hemma! Med en pappa som kom hem klockan fem varje kväll och tillbringade hela fredag eftermiddagarna med sina barn - kände vi att barnen fick god tillgång till båda sina föräldrar.

Vi valde också att grovt indela hushållsarbetet i olika ansvarsområden: Tvätta, handla mat och laga kvällsmålet var makens ansvarsområde. Stryka, städa och laga lunch blev min del. Disken delade vi på. Alla som varit hemma med barn vet att det är full fart bara att ta hand om barnen, därför är det en självklarhet att man delar på hushållsarbetet även om en förälder arbetar utanför hemmet.

Vår levnadsstandard har varit enkel: hyresrätt, inte en utlandsresa sedan barnen kom, ingen bio och dyra restaurangbesök, inget lantställe. Listan kan göras lång. Vi har dragit ner och anpassat oss.

Men det går inte att komma ifrån att det känns orättvist att alla de skattepengar jag drog in innan jag fick barn, inte kommer tillbaka i någon form av barnomsorgssubvention när jag valde hemmaförälder som alternativ.

Det känns också hårt att tänka på att om makens lön istället tjänats in av oss båda tillsammans, så hade skatten för vår familj blivit lägre. När han tjänade in hela kakan själv, så bestraffas vi som familj med högre skatt! Men vi får fortfarande inte några barnomsorgssubventioner tillbaka - vi betalar istället dagissubventionerna!

Vårt ytterst privata val som bygger på förutsättningarna i vår familj och som handlar främst om våra barn - är det många "proffstyckare" som har åsikter om.

Linda Skugge krönikör i Expressen:
"Jaha, ska det bli hemmafrudebatt på riktigt nu, eller? Men tro inte att ni får av min skatt till ett vårdnadsbidrag bara för att sitta hemma och fisa med era ungar utan att jobba, utan att bidra med skatt, no fucking way. (...) Och sen när era karlar drar med sekreteraren vill jag inte höra ett enda gnäll från er, då får ni stå ert kast och gå till soc eller hora på stritan för att få ihop till mat, hem och barn."

Anna Larsson krönikör i Svenska Dagbladet:
"Men är då drömmen om hemmafru livet verkligen så osjälvisk som den ofta framställs? För vems skull vill man egentligen stanna hemma? För barnens? Knappast, att bli hämtad klockan ett efter skolan kan för ett barn innebära en smärre social katastrof. De allra flesta föräldrar jobbar heltid, det är på fritids barn skaffar sig kompisar och det är vid hämtningen det bestäms vem som ska följa med vem hem och leka. Och hur kul tycker egentligen en 4-åring att det är att tumla runt med sin 30-åriga mamma när alla jämnåriga hojtar och tjoar några kvarter bort på dagis? Nej, då är det ärligare att säga som det är. Att man vill vara hemma för sin egen skull. Och det går man ju gärna vara - om man bekostar det själv."

Vår förstfödda föddes för tidigt - p.g.a. havandeskapsförgiftning (troligen orsakad av stress). Dagen efter det mycket påfrestande kejsarsnittet där mitt blodtryck steg "200/170" och sänktes med mediciner för att sedan stiga igen
- så hade dottern ett andningsuppehåll
och jag fick full eklampsi där hjärnan svullnade upp och jag (till följd av att alla organ i kroppen samlade på sig vätska) snabbt fick sövas ned för att överleva.

En graviditet fylld av långa stressiga arbetsdagar, regelbundna flygresor till ett huvudkontor som låg i Danmark och att jag stenhårt följde det motto som "proffstyckarna" trummat in i mitt huvud - en graviditet är ingen sjukdom, det går att leva som vanligt - ledde till att både jag och mitt barn nästan dog.

DET fick mig och min man att omvärdera vårt föräldraskap. Jag var nämligen i dåligt skick lång tid efter förlossningen. Ett år tog det innan mina njurvärden och mitt blodtryck hade stabiliserat sig.

Men enligt " proffstyckarna" de som vet vad som är bäst för mig och min familj, så skulle jag ha lämnat över mitt barn till maken efter 6 månader för att gå tillbaka och jobba - i jämställdhetens namn. Ett litet barn som behövde all den lugn och ro hon inte fick i magen. Ett litet sårbart barn, som var extra infektionskänsligt och extra känsligt för stress och förändringar. Vid ett år skulle hon naturligtvis ha placerats ut på dagis, så att vi kunde turas om att vabba 2 veckor i månaden när hon började drabbas av alla dagisinfektioner.

Vi gjorde inte det som samhället krävde av oss - vi valde vårt barn först och främst. Vi sparade också in pengarna för vabbande åt samhället.

Hemmaföräldrar är inte en homogen grupp. Vi återfinns inte inom ett speciellt politiskt parti. Vi är inte alltid mammor, utan en hemmaförälder kan lika gärna vara en pappa. Det går inte att sätta en stämpel på oss eller att placera in oss i ett fack. Vi bygger våra beslut på att stanna hemma längre med barnen på ytterst privata förutsättningar, som ser olika ut för alla.

Men vi bestraffas lika. Mobbas i media, utförsäkras, får svårare att komma tillbaka till arbetslivet när vi varit hemma, får sämre pension, barnen börjar skolan med stämpeln att de skulle ha sämre pedagogiska förutsättningar än dagisbarnen, att tillgodogöra sig kunskaper (enligt en undersökning på 119 barn födda på 70-talet).

Självklart blir jag rädd när jag tänker på det här och läser alla hatiska artiklar från "proffs tyckarna".

Jätterädd!

Jag vill inte bli bestraffad för att jag valde mina barn först och främst under några år. Och det vill inte en massa andra föräldrar heller. Vi vill ha en familjepolitik med valfrihet och många flexibla lösningar, för att få balansen mellan jobb och barn att gå ihop under småbarnsåren. Vi vill ha ekonomisk rättvisa - barnomsorgssubventioner också till hemmaföräldrar - och ett samhälle som accepterar att alla barn är olika - att alla barn inte mår bra av att gå på dagis från ett års ålder. Något som den enorma ökningen av psykisk och fysisk ohälsa hos Sveriges barn tydligt visar.

Sveriges föräldrar har startat ett Föräldrauppror. Vi arbetar för barnens och familjernas bästa. Vi är för jämställdhet - men vill inte använda barnen som murbräcka. Det har vi försökt i 30 år nu och det har inte fungerat - vi vill hitta andra lösningar för att uppnå jämställdhet. Vi tror på ett aktivt delat föräldraskap men anser inte att lagstiftad delad föräldraförsäkring är vägen dit.

Vi tror på att ge föräldrar ekonomiska förutsättningar - för att kunna stanna hemma längre med barnen om de vill - hemmaförälder måste bli ytterligare ett barnomsorgsalternativ.

Vi tror på ett brett utbud av; kommunala och privata dagmammor, privata och kommunala förskolor, föräldrakooperativ, öppna förskolor och det gamla hederliga lekis.

Madeleine Lidman
Redaktör

(oktober 2005)

Läs också Linda Skugges senaste krönika http://expressen.se/index.jsp?a=445189

Hemmaförälder ett barnomsorgsalternativ!

Vem driver barnens frågor?