Juni 2010
Blyghet är ungdomens prydnad!
Blyghet
är ungdomens prydnad brukade min pappas morfar säga. Det ansågs förr
som något fint att vara blyg. Jag minns själv att jag i 5-årsåldern
var väldigt blyg för en äldre pojke som bodde granne med min farmor och
farfar. En gång när han kom på besök så gömde jag mig bakom
lekstugan. Där stod jag ett bra tag, vågade bara kika fram lite grann
och hoppas att jag inte blev upptäckt.
För
2 år sedan hade min mans kollega en inflyttningsfest och då hade vi med
oss våra tre små barn. Barnen var lite avvaktande i början och höll
sig intill oss. De kom ju till en ny miljö och de kände ingen där.
Efter ett tag så släppte blygheten och de pratade med de andra gästerna.
De var bara vuxna där och de uppskattade att barnen var så lugna.
Jag
tror att det är väldigt naturligt för barn att vara lite blyga. Det är
bra vara lite avvaktande mot dem man inte känner. När man sedan har
bekantat sig med en ny människa så släpper blygheten. Det känns bra för
de flesta, vi gillar ju egentligen inte att främmande människor kommer för
nära inpå. Framfusighet får oss att rygga tillbaka och det känns obekvämt.
Vad
är det som gäller idag? Anses blygheten fortfarande vara en prydnad?
Idag har ord som "blyghet" och "väluppfostrad" nästan
en negativ klang. Nästan som om det betydde "kuvad" och "hämmad"!
I
Sverige så är det fint att vara tuff och kunna ta för sig. Blyga och försiktiga
barn skall göras om. Som nybliven mamma fick jag ofta höra att det är
bra om min dotter kunde börja tidigt på dagis, så att hon blev härdad.
Hon måste lära sig att livet är tufft, så att hon inte drabbades av en
chock när hon sedan träffade andra barn. Det är klart att man började
tvivla på sig själv. Duger inte jag som mamma? Gör jag mitt barn en otjänst
genom att hon får upptäcka livet tillsammans med mig? Jag vet att det
finns dagmammor som har haft barn som har förflyttats till Kommunala förskolor,
just för att de har varit blyga. Treåringar som skall lära sig att
vistas i större barngrupper, eftersom deras blyghet inte har ansetts som
en "prydnad". Vem är det som får dessa föräldrar att tro att
blyghet inte "hör ungdomen till"? Vem är det som får dessa föräldrar
att tro att det är fel på en försiktig och lite eftertänksam treåring?
Är det något de fått lära sig av BVC eller har de själva läst detta
på Growingpeoples hemsida?
Vad
händer i ett samhälle om vi alla skall vara tuffa och ta för sig? Är
det inte viktigare att lära barnen hänsyn och empati? Vem vill ha en
kompis som tar alla leksaker och slåss?
Jag
tror att man har normaliserat tuffhet och framfusighet eftersom detta ofta
är ett symptom på att barn har vistats i för stora barngrupper, utan någon
vuxen att knyta an till. Personalen byts ofta ut och barnen måste hela
tiden anpassa sig till nya människor. Då måste man säga att detta
beteendet är normalt, annars så skulle det betyda att samhället har
misslyckats?
När
min dotter var 3,5 år så fick hon för första gången prova på dans.
Vi var väl lite oroliga över att hon skulle bli ängslig när de stängde
dörren till danslokalen. Föräldrarna satt i korridoren och vi fick inte
titta på, eftersom det kunde störa. Lite avvaktande var hon bara i början
men det släppte snabbt, sedan dansade hon glatt med de andra barnen. Vi
hade ju sagt till henne att vi väntade utanför och hon var stor nog att
förstå det. Hon har aldrig varit det minsta ängslig, däremot fanns där
andra barn som grät och ville inte gå in.
När
hon fyllde 4 år så uttryckte hon själv att hon ville ha fler kompisar.
Vi blev väldigt glada när hon fick en plats på kyrkans deltidsförskola.
Hon har nu gått där i nästa två terminer och stormtrivs. Hon vistas i
en lagom stor barngrupp på 8 barn några timmar på förmiddagarna. Förskolelärarna
är helt underbara och väldigt engagerade. Nu har även hennes
lillasyster fått börja och även hon strålar av glädje över att få
vara där.
Vi
var på vårt första utvecklingssamtal för någon månads sedan. Förskoleläraren
satt ner med oss och nu skulle vi få höra hur hon uppfattade vår
dotter. Vi fick veta att hon tyckte att vår dotter var väldigt duktig på
att pyssla. Läsa och skriva det hade hon också upptäckt att hon kunde.
Sedan sa hon något som gjorde mig så himla rörd och stolt : Din dotter
är så social och trygg. Hon är en väldigt bra kompis och hjälper de
andra barnen när det behövs.
Detta
bevisar för mig att jag har gjort helt rätt. Jag har fostrat en liten människa
till att bli trygg och social. En bra kompis med empati. Är inte det
viktigaste?
Så även om ett barn skulle vara lite blyg för människor som de inte känner så betyder det inte alls att de inte är sociala och kan vistas i grupp. Blygheten är faktiskt ett sundhetstecken.
Mamma Maria
Läs
också:
Generationerna behöver
varandra