12 mars 2006
För eller emot dagis - en media konstruktion med konsekvenser
Finns det en hetsjakt på dagisföräldrar eller är det ett media fenomen, som skapats i ett försök att hetsa dagisföräldrar och hemmaföräldrar mot varandra i den gamla löjliga förlegade debatten för eller emot dagis? Jag vet inte. Vi som är positiva till hemmavalet, vi arbetar inte för att ta bort dagis eller "dissa" det totalt, vi arbetar för fler alternativ inom barnomsorgen – för valfrihet.
Rubriken ”för eller emot dagis”, på valfrihetsdebatten är satt över våra huvuden och därför blir vi kanske också lätta offer i media, där vi sällan eller aldrig får komma till tals själva, utan endast får höra våra påstådda åsikter uttryckas av proffstyckarna.
Jag pratar mycket med föräldrar i bekantskapskretsen i de här frågorna och har personligen inte upplevt att dagisföräldrar känner sig skuldbelagda eller kränkta av den dagisdebatt som pågått under några månader. Mitt intryck har varit att föräldrar (oavsett vilken barnomsorg de har idag) tycker att valfrihet är bra.
Ändå så finns det signaler i media som tyder på att föräldrar känner sig skuldbelagda och ledsna av den senaste tidens dagisdebatt. Även om det nu i många fall är proffstyckarna själva eller föräldrar som arbetar i media branschen, som känner sig kränkta och tvingade i försvarsposition, så är det viktigt att ta deras oro på allvar.
Vi måste bli bättre på att förklara vad vi menar när vi vill förändra familjepolitiken. (Även om våra odds inte är de bästa eftersom vi inte får komma till tals i media – moment 22 alltså).
I flera år har det kommit larmrapporter om hur familjepolitiken påverkar våra barn så att de drabbas av alltmer psykisk och fysisk ohälsa, utan att det väckt något större intresse att vidare undersöka varför, hos proffstyckare eller i media. Men under senare månader har något hänt – vissa journalister har börjat ifrågasätta om en familjepolitik som innebär en standardslösning med dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar är bra för vårt samhälle.
Innan en försiktig svängning kom fick hemmaföräldrar – som förespråkare för en ny familjepolitik med fler alternativ - löpa gatlopp i pressen regelbundet. Kritikerna var hårda och elaka förnedrande omdömen duggade tätt, för att inte tala om alla ”besservisseraktiga” åsikter om hur misslyckade hemmabarn blir: socialt inkompetenta, dåliga i matte och så vidare. Påhopp både på barn och föräldrar, vilket gjorde många hemmaföräldrar otroligt ledsna, speciellt som de sällan fick en chans att bemöta alla påhopp. Deras enda möjlighet var att skriva insändare till tidningarna – som naturligtvis aldrig blev publicerade.
Men nu känner sig alltså dagisföräldrarna "påhoppade" för att det finns forskare och andra som håller med om att de larmrapporter vi sett på senare år faktiskt är korrekta. Barn är olika och att en standarslösning med dagis från ett års ålder, inte passar alla barn är många forskare ense om.
Varför känner sig då vissa så kränkta?
Jag tror att fastlåsningen i ”för eller emot dagis”, som proffstyckarna själva skapat, nu också ger en kraftig motreaktion från deras sida. De känner sig överbevisade och ifrågasatta – har de gjort rätt val för sina barn?
Varje förälder älskar sitt barn och väljer naturligtvis bästa möjliga lösning utifrån de levnadsförhållanden de har. Men glöm inte att i gruppen dagisföräldrar finns det många som genom ekonomiska styrmedel tvingats att välja standardlösningen. Det är det som vi ”valfrihets ivrande” hemmaföräldrar reagerar emot. När vi hänvisar till larmrapporterna om situationen på dagis så gör vi det för att visa att dagis inte är en lösning som passar alla barn – inte att dagisföräldrar gjort fel val. Vi vill bara att de som vill ska kunna välja något annat.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen – snälla proffstyckarna, bästa tidningsredaktionsmedarbetare och alla chefsredaktörer på tidningar runt om i vårt avlånga land – låt oss hemmaföräldrar komma till tals. Berätta om Föräldraupproret – det är inte en liten grupp som hörs mycket – det är en stor grupp föräldrar som hörs ytterst lite. (Därför att någon däruppe inom betongmakten bestämt av vi har fel åsikter och ska ignoreras).
Om ni låter oss få berätta om vad vi vill och varför så upphör också missförstånden. Då inser ni att vi inte är ute efter att skuldbelägga någon, vi vill bara förändra familjepolitiken så att den passar alla!
Madeleine Lidman