Därför ska vi inte lagstifta om delad föräldraledighet
Men starka krafter är på frammarsch för att få fram en förändring åt minskat inflytande för föräldrarna över den egna tillvaron, minst två gånger i veckan den senaste tiden har kravet om lagstiftad delad föräldraledighet i olika artiklar framförts i DN. I sann demokratisk anda borde man då också ta in artiklar som tycker annorlunda - men icke sa Nicke, då är det tvärstopp. Vi har valt att skriva en debattartikel angående två av artiklarna i DN. Vår debattartikel nedan refuserades av DN med motiveringen att KD:s partiledare fått svara och det räckte!
På DN:s ledarsida den 4 januari 2003 fanns två artiklar med intressant innehåll för alla småbarnsföräldrar. Under rubriken "Kristdemokraterna missbrukar biologin" stod följande:
En fristående kolumnist som är forskare i mikrobiologi och immunologi vid Sahlgrenska sjukhuset går till hårt angrepp mot Kristdemokraterna för deras familjepolitik. Enligt henne så anser Kristdemokraterna citat "att numera är det inte Gud utan "naturen" som ogillar att kvinnorna trängs med männen på arbetsmarknaden. Att pappor jobbar och mammor tar hand om barnen är naturligt".
Med detta påhitt går hon till hårt angrepp mot alla (inte bara Kristdemokraterna) som förespråkar valfrihet under småbarnsåren - om man ska stanna hemma eller välja dagis. För vad står det egentligen i Kristdemokraternas politik? Och har det den minsta överensstämmelse med vad denna kvinna påstår? En sammanfattning ur Kristdemokraternas politik lyder:
"I vår vision av ett gott samhälle spelar familjerna huvudrollen och föräldrarna har möjlighet att anpassa sig efter barnens behov. Att barnen ska anpassa sig efter arbetsmarknadens behov är absurt. Nu krävs en modern familjepolitik som är utformad så flexibelt att det finns praktiska möjligheter att hitta en bra balans mellan omsorg om de egna barnen och förvärvsarbete.
Ovanstående familjepolitik beskriver denna kvinnliga forskare som att Kristdemokraterna bestämt att kvinnorna alltid ska vara hemma?!? Det är svårt att hitta ord när man ser hur den här forskaren har tolkat Kristdemokraternas familjepolitik - men det ger en tydlig vink om det stora glapp som råder mellan de olika ståndpunkterna idag. Vi småbarnsföräldrar kan skrika oss blå över vår önskan om ökad valfrihet men den kvinnliga forskarens svar är ett typexempel på den reaktion vi oftast får.
Tänk det slår aldrig fel - istället för att seriöst säga varför alla barn ska gå på dagis från ett år och båda föräldrarna arbeta, så fabulerar och hittar vissa människor på en massa strunt, när de ska beskriva de partier som erbjuder en politik som ska passa alla småbarnsföräldrar och öka valfriheten. Grova påhopp och en massa svammel är vardagsmat för oss som försöker skapa debatt och få tillstånd en förändring av dagens ensidiga sätt att se på våra barns uppväxt.
Samma kvinnliga forskare fortsätter: "Det är inte mer "onaturligt" att bestämma att pappor ska ta hand om sina barn än att barn måste gå i skolan. "
Vi på Hemmaföräldrar hävdar bestämt att det är ytterst onaturligt att det ska bestämmas ovanifrån att pappor ska ta hand om sina barn från och med 6 månaders ålder. Dessutom är det ytterst korkat - för det ska alltid vara föräldrarna själva som bestämmer VEM som ska vara hemma och HUR länge. Vill man underlätta för föräldrarna att fatta beslutet, så bör man först och främst fokusera på hur samhället ser ut idag och om det går att förändra så att kvinnor är mer jämlika. Då behöver man inte vara orolig att beslutet fattas på "fel" grunder.
Idag tjänar kvinnor mindre, arbetar ofta i "fel" sektor - den offentliga, får ta största delen av hushållsarbetet hemma, är oftast de som får VAB:a (vård av sjukt barn) när barnen är sjuka, får vid anställningsintervju frågan om när de ska skaffa barn, blir uppsagda under föräldraledighet osv. Här kan man lagstifta och sätta in insatser för att vara övertygad om föräldrarnas chanser att hitta den bästa lösningen för just dem, är fattade på bästa möjliga grunder vad gäller ekonomin. Sedan kan politikerna med varm hand överlåta åt varje familj att själva hitta en lösning som passar deras barn och dem själva bäst.
I en annan artikel på ledarsidan den 4 januari, står följande under rubriken "Rätten till en grabbig pappa":
"Kvinnor tog ut nästan 85% av föräldradagarna i Sverige under 2002, trots att det nästa år är 30 år sedan pappor fick rätt att stanna hemma. En jämnare fördelning av dagarna där hemma handlar inte bara om jämställdhet. Barn behöver och har rätt till båda sina föräldrar - oavsett om deras pappor är grabbiga buffliga betongarbetare eller kostymklädda kontorsråttor. Hur nära kontakt som uppstår mellan fäder och barn ska inte vara ett slags klassfråga. Alltså ännu ett i raden av argument för att lagstifta så att föräldraförsäkringen blir individuell och delas lika mellan dem som skaffat barn tillsammans".
Ja, visst har barn rätt till båda sina föräldrar men det innebär tydligen bara 6 månader med mamma och 6 månader med pappa - resten av uppväxten då, vem har barnen då rätt till? Tydligen inte sina föräldrar, för ännu har jag inte sett någon större uppslutning i media kring tanken att ökad valfrihet för föräldrarna - hur länge de vill stanna hemma är viktigt. Ändå lever vi i ett samhälle där köerna till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) ökar, barnen är allt mer stressade, överviktiga, lider av tinnitus, knutor på stämbanden, fettbildning i blodådrorna (som leder till hjärtinfarkt i vuxen ålder), koncentrationssvårigheter, talsvårigheter (köerna till logopederna ökar eftersom fler och fler 4-5 åringar inte kan prata rent). Det känns som att fokus ligger helt fel, finns det någon som på allvar tror att barn kommer att må bättre om man lagstiftar om delad föräldraledighet? Är det verkligen barnens bästa man har för ögonen vid detta resonemang?
Vad händer då om man lagstiftar om delad föräldraledighet - 6 månader var - och orättvisorna och ojämlikheten i arbetslivet och privatlivet kvarstår? En kvalificerad gissning är att barnen kommer att åka in på dagis och bli elever redan från 6 månaders ålder istället för som idag, vid ett års ålder. Just för att man inte ökar föräldrarnas valfrihet utan minskar den ytterligare. Som samhället ser ut idag så finns det ett långt större perspektiv att ta hänsyn till och diskutera, än frågan om lagstiftad lika delad föräldraledighet - hela den diskussionen är att börja i fel ände. Många barn idag mår inte bra och det är här vi ska lägga fokus först och främst - frågan vi ska ställa oss är: vad kan vi göra för barnen så att de får en bättre uppväxt än den de flesta erbjuds idag? Sätter man sig in i hur barn idag har det så är det självklart att svaret på den frågan inte är att lagstifta om delad föräldraledighet. Istället bör man föra en politik som innebär att valfriheten för föräldrar ökar, så att det själva enkelt kan bestämma hur länge de ska stanna hemma och hur man ska dela upp ansvaret.