Vad vi framförallt vänder oss emot är att man vill gå in och lagstifta om en sak som avgörs bäst i varje familj beroende på omständigheterna. Själv arbetade jag i ett hårdare tempo än någonsin under min första graviditet. Ideligen påhejad av alla att "graviditet är ingen sjukdom". Jag stressade, jag lyfte, jag reste och gjorde tusen saker i privatlivet också. Resultatet lät inte vänta på sig. I v.30 konstaterades havandeskapsförgiftning. Då hade jag samlat på mig vätska sedan femte månaden, läckte äggvita och hade ett blodtryck som började sticka iväg. Efter att ha varit inlagd en längre tid på sjukhus förlöstes jag i v.36, då var jag så sjuk att man inte kunde vänta längre.

Dagen efter kejsarsnittet steg mitt blodtryck till 170/110 och jag fick sövas ner för att överleva. Ensam på prematuren låg min lilla dotter (2.466 gram). Det tog lång tid för mig att komma tillbaka och jag kämpade för att få igång amningen. Sedan fick jag äta blodtrycksänkande medel i 6 veckor. Dessutom tog det tid innan jag blev av med all vätska i kroppen.

Vår förstfödda blev en bebis som ville ha tutte varannan timme. Efter tre månader hade hon ökat i vikt, från att vid hemkomsten ha vägt 2.300 gram, till 7 kg! Jag var jättetrött och först efter 6 månader började jag få någon form av ordning på mitt liv. Min man kunde just inte göra mer de första 6 månaderna än att städa, tvätta, laga och handla mat. Jag tog "bara" hand om barnet. Så delade vi upp det och det funkade för oss. Fortfarande så har min man alltid tvättstugan, handlar mat och lagar kvällsmålet. Jag har hand om barnen, städar och jobbar hemifrån på kvällarna. Vi fick välja själva, men om jag varit tvungen att gå tillbaka och arbeta efter 6 månader på mitt ordinarie jobb, så hade jag nog blivit sjukskriven. Fortfarande 1 år efter kejsarsnittet så läckte jag äggvita och en kontroll visade att jag fått en mindre njurskada.

Inte en graviditet, förlossning eller ett barn är det andra likt. Det går inte att gå in och detaljstyra en sådan här sak i folks liv, det måste politikerna lita på att varje vuxen människa klarar av att lösa själv! I en artikel i Expressen den 19 maj 2001 skriver en krönikör att hon tycker att politikerna ska gå ut och lagstifta omgående om delad föräldraledighet och det baserar hon på följande: Aftonbladet lät Sifo fråga svenska kvinnor under 45 år om hur många pappamånader de tyckte att männen skulle ta. Rubriken löd:"Svenska kvinnor: vi vill inte dela lika". Sedan utmålas det enligt krönikören som dagens sanning att kvinnorna vill ha alla mammamånaderna själva. Undersökningen visade också att 38% ville dela föräldraförsäkringen rätt av. Slutsats enligt krönikören: Lagstifta genast om delad föräldraledighet. Varför då?

Expressens krönikör och många med henne verkar dra en slutsats att kvinnorna inte VILL dela föräldraledigheten, eftersom det är så bekvämt att stanna hemma och ha betald semester med sitt/sina barn. Och dessutom slipper man sitt lågbetalda tråkiga arbete. Ren illvillighet alltså från kvinnornas sida. Ett praktexempel på korkade kvinnor som måste tillrättavisas av politiker som vet bättre! Jag tror att det finns helt andra orsaker till att man som mamma vill stanna hemma längre än 6 månader. Om väldigt många kvinnor inte vill dela lika, så beror det kanske på att de inte fungerar för just dem och bör de då inte få bestämma själva över sitt liv och sina barn?

Sedan går Expressens krönikör in på en populär tes att många kvinnor vill stanna hemma för att slippa sina trista låglönejobb. Kära nån, att vara hemma med barn innebär inte direkt att man ligger på soffan och äter praliner. Det är ett val man gör att tillbringa tiden själv med barnen under småbarnsåren, trots att det emellanåt är väldigt slitsamt just för att samhället inte är uppbyggt för att man ska kunna stanna hemma. På många sätt skulle det säkert vara mycket enklare för de flesta att gå tillbaka till jobbet även om det är trist, men många stannar hemma ändå för barnet/barnens skull. Och det jobbiga är inte att vara med barnen utan att hitta "arbetskamrater" i samma situation, jämnåriga lekkamrater till barnen, ekonomin, avsaknad av avlastning osv. Att välja att vara hemma med barnen är också att välja den omsorg man anser passar dem bäst och det är här det blir känsligt. Automatiskt utgår då flertalet ifrån att man kritiserar dem som gör andra val (dagis och dagmamma), men det handlar om att man som förälder väljer det som anser bäst för sitt barn och den valfriheten måste man få ha. Vem känner barnet bättre än föräldern.

Det är också rätt åt kvinnor som stannar hemma, enligt krönikören, eftersom de får lägre pension och vad händer om mannen drar? Alla som valt att stanna hemma är nog så medvetna om den här problematiken, men väljer ändå barnen först. Varför ska vi bara finna oss i att samhället ser ut så här och leva efter det. Om situationen blir så dålig för den förälder som stannar hemma så får man väl försöka finna en lösning då. Kan man inte få pensionspoäng för vård av barn. Ge oss pengarna som vi skulle ha fått om de gått på dagis, som en lön och låt det bli pensionspoäng. Eller kom med ett annat förslag för att lösa det här! Det måste synas i samhället att man värderar barn högt, att man respekterar föräldrar och deras val. Även om det ser bra ut i teorin att baby föds, mamma hemma 6 månader, pappa hemma 6 månader, dagis från 1 år, mamma ut och jobba, pappa ut och jobba osv. Så passar INTE detta teoretiska förslag alla föräldrar och alla barn. Om ett samhälle inte ska stagnera och folk tappa initiativförmågan så måste människor ha valfrihet. (Se bara vad som hände med människorna i forna Sovjet, de har ännu inte återhämtat sig efter den hårdreglerande kommunismen).

Expressens krönikör verkar inte ens tänka i termer att man kan ändra på något i samhället idag och politikerna tycks ha samma inställning. Allt är som det är, så kvinnor måste arbeta, annars inga pengar. Det tycker inte vi, vi vill se ett förslag som ger oss en rimlig summa när vi är hemma eller som gör det möjligt att leva på en lön. Om samhället blir jämställt vad gäller lönerna och om inte kvinnor alltid tjänar mindre än männen, så kanske männen också vill vara hemma under några år, när barnen är lite större än 6 månader. Hela vårt samhälle byggs på att det föds barn, så varför inte uppvärdera att kvinnor låter dessa små liv växa i sina kroppar. Här kan vi inte bortse från biologin - endast kvinnor kan få barn. Undrar hur vårt samhälle och arbetsliv hade sett ut om det var männen som var gravida? Oj, oj, oj, då hade man gjort allt för att underlätta deras tillvaro.

Det som fått oss att ta upp just Expressens krönikörs artikel till debatt är att hennes resonemang säkert är ganska vanligt. Hon underordnar sig samhället och försöker hitta ett sätt att överleva i det, här och nu. Så gör många i brist på bättre och ändå skulle säkert många föräldrar vilja vara hemma, åtminstone under barnets första 3 år. Visst är det dags att börja fundera ut hur vi kan förändra samhället så att vi föräldrar få valfrihet?