Alla som fått barn vet hur omtumlande och tröttande de första 6 månaderna är och speciellt då för mamman som kanske ammar och fortfarande är trött efter sin graviditet. Visst det finns barn som bara äter och sover, men i ärlighetens namn så representerar de inte majoriteten. En del kvinnor drabbas också av depressioner efter förlossningen och de första månaderna försvinner i ett töcken.

Tänk då att som mamma ha ägnat de första 6 månaderna, att få ordning på sitt nya liv med babyn och familjen, hormonerna har förhoppningsvis stabiliserat sig och graviditetskrämporna har läkt ut. Och när det någorlunda börjar lätta och man på allvar kan börja njuta av att ha fått barn, då ska man lämna över till pappan och börja arbeta igen!

Att inte låtsas om att de första 6 månaderna är väldigt jobbiga, framförallt för kvinnan, går i linje med dagens samhälle i övrigt. Se bara hur man enträget gjuter in i oss, att graviditet inte är en sjukdom. Och hejsan, hoppsan, eftersom det inte är någon sjukdom så innebär det ingen påfrestning alls. Man ska vara som vanligt och orka lika mycket som vanligt och helst också arbeta till några dagar innan förlossningen. Nej, visst är det inte någon sjukdom men det är en väldigt stor omställning i kroppen! Man låter ett nytt liv växa fram och visst tär det både fysiskt och psykiskt och många får också allehanda krämpor som är nog så jobbiga.

Sedan ska vi kvinnor föda barnen och inte bekymra oss om vilket sjukhus vi hamnar på. Någonstans finns det säkert alltid plats, bara personalen får ringa runt lite. En del måste räkna kallt med att åka över 20 mil eftersom man lagt ner så många BB-avdelningar. Inte ens djur som ska till att föda skyfflas runt såsom dagens kvinnor! Följden blir att komplikationerna och akutsnitten ökar, liksom de planerade snitten.

Men statistiken ser säkert väldigt fin ut. Ohh, så många barn som överlever förlossningen i vårt land. Ja, men hur många får cp-skador och andra skador? Och vilken start blir det på föräldraskapet när förlossningen blir kaotisk?

Det är trendigt att tala om jämställdhet, men om det i praktiken betyder att man behandlar kvinnor på det här viset, så är det en jämställdhet vi kan vara utan. I Sverige saknar man totalt respekt för gravida kvinnor och deras situation.

Här måste det till en helt ny syn i samhället. Och det gör vi genom att högljutt börja protestera och ställa krav. Det börjar med graviditeten, vidare till situationen inom förlossningsvården, till hur länge man kan vara hemma och till vilken barnomsorg som finns och skola. Här finns det oändligt mycket som måste göras innan barnafödandet kommer att sätta fart.

Och varför bara fokusera på att dela upp föräldraledigheten i precis två lika delar, istället för att låta varje familj bestämma själva. På alla sätt idag gör makthavarna klart för oss att graviditet, barnafödande och att ta hand om sina barn är något negativt. När man gör detta är man nämligen inte produktiv (viktig för samhället är man endast när man arbetar och tjänar pengar). Ändra på denna inställning istället. Finns det något viktigare och mer produktivt för hela samhället än att sätta barn till världen och ta hand om dem? Se till att det syns i samhället att man gör något viktigt när man sätter barn till världen! Låt barn och barnfamiljer ta plats, ge oss valmöjligheter och visa att vi har valmöjligheter därför att det vi gör är viktigt.

Vårt samhälle idag är barnfientligt och det måste ändras. När man springer där i sitt lilla ekorrhjul är det svårt att se vad som ska göras och det är här vi kommer in. Gå med i vårt nätverk för bättre villkor för hemmaföräldrar, det är en början att vi börjar bryta upp den stereotypa inställningen till barn och barnafödande man har idag. Det har redan börjat jäsa lite här och var i landet, men det ska vi sätta fart på för vår och våra barns framtid.

(Artikeln skriven 2001-06-24)