Äntligen börjar vi få en debatt om familjepolitiken!
Nina Björk i Dagens Nyheter: "Det är när vi lämnar våra barn på dagis den första tiden när de är små, så små och de måhända inte riktigt vill och de måhända gråter en skvätt eller kramar våra ben. Men det där hör till och är inget att fästa sig vid, får vi veta vid inskolningen. Och barnen är ju glada en minut efteråt. Det är inte förälderns verkliga frånvaro som gör ont, det är bara själva avskedet. Säger vi. Tror vi det? Vet vi det?"
Läs hela artikeln: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?id=1058&a=481163
Margareta Zetterström i Svenska Dagbladet: "Jag fick barn och upptäckte verkligheten bakom de klämkäcka parollerna, insåg att barn är inte små kollin som man utan komplikationer lämnar till dagis på morgonen och hämtar ut igen på kvällen."
Läs hela artikeln här: http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_10950161.asp
Tyvärr har locket legat på under många år och frågan om familjepolitiken och den enda vägen - dagis från ett år - är fortfarande brännhet. Det märks när det för en gångs skull kommer in artiklar som speglar vad hemmaföräldrar ivrarna tycker. Framförallt "proffstyckarna" blir upprörda när de inte är ensamma om att få komma till tals. Varför? Kanske är de övertygade om att de måste gå i bräschen och tala om för oss andra vad som är rätt och fel.
Det är stor skillnad mellan teori och verklighet, vilket många föräldrar upptäcker när de får barn. Att sy ihop livs pusslet under småbarnsåren är inte lätt. Balans mellan arbete och familjeliv är grunden för att alla i familjen ska må bra. Hur man hittar den bästa balansen för den egna familjen ser naturligtvis olika ut för alla.
Därför är det så viktigt att föräldrar har valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ att välja mellan och att också hemmaförälder ingår i den valfriheten.
I DN den 8 november skriver Hanne Kjöller (och sällar sig till raden av "proffstyckare") ett inlägg angående Nina Björks och Margareta Zetterströms artiklar. Personligen så undrar jag vad är det egentligen som är så skrämmande med att det kommer barn till en familj och familjen upptäcker att "den enda lösningen inte passar dem?" Men, Hanne presenterar i sitt inlägg sin egen teori om varför kvinnor väljer att vara hemma - hon vet nämligen "att kvinnor har dåligt självförtroende och tenderar att ge sig själva ett värde först när de är värdefulla för andra. Så därför roffar kvinnor åt sig hela föräldraledigheten av sina mesiga män, vägrar att involvera andra vuxna i barnets liv, allt för att få en gosig symbios med barnet".
Här ansluter hon sig till andra "proffstyckare" som vet varför pappor och mammor väljer att vara hemma längre med sina barn. Alla "proffstyckare" är lika kategoriska, fördomsfulla och lika mycket ute och cyklar. (Läs Hemmaföräldrar - ett hatat alternativ av proffstyckarna) Hanne tycker att "man kan göra nästan vad man vill, så länge man vet vad man gör och varför. Och så länge man inte blandar ihop sina egna behov med andras. I synnerhet inte med sina barn." Om jag tolkar Hanne rätt så:
Vi kvinnor (varför pratar aldrig proffstyckarna om männen som är hemma längre?) väljer inte att vara hemma längre med våra barn för några andra skäl än att vi vill känna oss behövda.
Fördomar syftar till att försöka skapa en verklighetsbild som man kan orientera sig i. Problemet med fördomar av den här typen som Hanne presenterar är att det blir locket på. Locket på för den dialog kring familjepolitiken som vi så väl behöver. Det gynnar absolut inte barnen, vars fysiska och psykiska ohälsa bara ökar, liksom självmorden.
Problem som skapas av en ensidig familjepolitik, som dagens, syns ibland först många år senare. Tidig dagisstart innan barnet är redo för en separation kan ge problem som t.ex. anknytningsproblem och det visar sig först i tonåren eller när barnen är äldre. Hur många drar paralleller då till för tidig dagisstart? Redan idag kan vi se exempel på vad dålig anknytning till de egna föräldrarna leder till när de blir äldre: problem med nära relationer, ätstörningar som anorexi och bulimi, man skadar sig själv (många unga kvinnor skär sig med rakblad för att lindra sin ångest och smärta) och depressioner - många unga går idag på lyckopiller. Den debatten har inte kommit igång ännu eftersom ämnet fortfarande är så känsligt. Det är känsligt att diskutera att barn är olika.
Hanne själv är i alla fall nöjd. Hennes dotter har aldrig gråtit när hon lämnats på dagis - hon gråter när hon blir hämtad, när hon släpas därifrån. "Mamma, jag vill stanna på dagis hela natten."
Så ser Hannes verklighet ut. Men "hon har inga planer på att göra den till alla andras". Puh, vad bra, vilken tur. Det är väl underbart att hon är nöjd med sin situation. Men väldigt många föräldrar är det inte. Därför är det väldigt viktigt återigen att komma ihåg: Föräldraupproret och alla organisationer som arbetar för en förändrad familjepolitik vill inte förändra något för de föräldrar som är nöjda med dagis - vi vill bara ha ett barnomsorgsalternativ till - hemmaförälder. Subvention eller sänkt skatt för den barnfamilj som väljer att låta en förälder stanna hemma? Det överlåter vi till politikerna att komma med lösningar på. Huvudsaken är att det blir en förändring av dagens familjepolitik! Och tack och lov att vi äntligen börjar få något som liknar en debatt.
Madeleine Lidman
En annan "proffstyckare" som måste kasta sig in i debatten för att slå ner på hemmaföräldrar är förstås Liza Marklund. (Ibland tror jag att de som hävdar sig stå över alla fördomar, är de som har flest fördomar). Läs hennes krönika i Expressen här: