Krönika: Att kunna påverka sin dag

Foto av: Donnie Ray Jones Flickr Inga väckarklockor behöver ställas, vår son har en inbyggd som oftast ringer kring 6-tiden- och inget barn behöver väckas. Vi behöver inte utstå de där hektiska morgnarna som likt en kamp mot tiden utspelas i de flesta svenska familjehem. Inga bråk i hallen och inget svett i pannan behöver torkas när man med ilfart springer mot bussen eller spårvagnen mot förskolan och sedan mot den egna arbetsplatsen. Sist men inte minst, inga tårar behöver rinna längs någons kinder.

Vi vaknar oftast trötta och outvilade – men vi vet att dagen är vår och att jag bara kan koncentrera mig på en sak, nämligen att vara en förälder. Är det regnigt eller blåsigt och kallt eller om vi är  trötta efter en sömnfattig natt, så gör vi något som vi orkar med. Vi har tider att förhålla oss till såsom mellanmål, lunch, vila och middagsmatlagning men utöver det är det upp till oss.
När vädret är trist vill sonen oftast inte gå ut. Att klä på honom blir ett litet projekt och ibland tillåter jag mig att ge upp halvvägs eftersom jag ser på honom att han skulle må bäst av att få fortsätta med det han håller på med, köra leksaksbilarna, titta i en bok, leka med sina gosedjur eller att bara vara. Då mitt i beslutet inser jag hur de flesta andra barn har det. De tvingas följa gruppen även om de är trötta, känner sig hängiga, har ont i magen eller kanske bara vill vara i fred med sina tankar en stund.
Just då undrar jag hur vår son skulle må i en sådan miljö, där besluten inte tas utifrån hans individuella behov. Jag undrar hur han skulle påverkas av att inte få sina behov tillgodosedda. Om han inte gavs möjlighet till andrum eller närhet med kramar och mys när han behöver det. Vi vuxna, vi kan dra oss undan eller förklara för kollegor, lägga oss i vilorummet (om det finns ett) på rasten, gå en promenad för oss själva under rasten, Hålla låg profil under lunchen och kanske sluta tidigare eller till och med sjukskriva oss, men det kan inte ett förskolebarn.
Att detta kan skada barnets möjlighet till en god självkänsla bekräftas av bland annat Malin Broberg (legitimerad psykolog, docent på Göteborgs Universitet och delförfattare för en bok om anknytning i förskolan) som i en artikel från 2012 (SVT) förklarar på följande sätt: ” En ettåring som börjar på förskolan, är fortfarande väldigt, väldigt liten. När de blir ledsna för att de är trötta eller hungriga så behöver de hjälp med att reglera den känslan. Och det är det som pedagogerna behöver bemöta och ge dem. Och om man inte får det så finns inte grunden för en trygg självkänsla”.
Vi äger aldrig någonsin tiden utan har alltid något att förhålla oss till men som hemmavarande med barn kan man åtminstone ta beslut utifrån barnets behov och kanske därigenom förmedla att det kan påverka sin vardag en gnutta. Det är inte att underskatta.
Michelle Joanides Barr
Hemma med en tvååring, författare och illustratör, egenföretagare samt utbildad bebyggelseantikvarie
Michelle Joanides Barr