En paus från Facebook, från nätet, från tid vid datorn

DatorKrönika: Jag hinner inte. Eller vill inte. Vara ute på det stora trassliga nätet som är så lätt att fastna i. Och jag vill inte riskera att stirra ner i en skärm när något eller någon är där precis bredvid. Och det är ju våra handlingar som väver vårt liv och gör oss till dem vi är. Vad vi tänker göra och det vi säger spelar ingen roll om vi liksom inte är där.

Jag vill kunna själv och visa och lära mina barn att en kan titta och faktiskt se den där bredvid och träden och kattungar och vattnets dans nedför bäcken och blomknoppar och hundnosar och ådringarna i trädgolvet och den flammande glöden inuti elden och allt det vackra. Och känna vindens smek mot pannan och solens andetag mot sin hud och trädets skrovliga yta mot handen och skogens andetag om sin rygg.

Läs mer

Det här med att vara hemmaförälder

Jessica KirjavainenNy krönkör i Hemmaföräldrars nätverk: Jessica Kirjavainen, fyrabarnsmamma, boende i Sörmland med man, djur och barn. Jessicas första inlägg handlar om resan mot att bli hemmaförälder och vad som hände när magkänslan segrade och hon valde en ny väg i livet:

”Jag gick från förskolan och vinkade till ett förvridet förtvivlat litet ansikte i fönstret.
Det var så fel. Det gjorde så ont.
Men jag vågade inte ta beslutet själv.
Jag gick till Bvc. Där var det en dam som sa ”kan du ha han hemma. Så avsluta inskolningen då. Kan jag tycka.”
De orden tog jag vara på. Och jag gick direkt och hämtade min hysteriska lilla pojke där han satt på samlingen i en pöl av sina egna tårar.
Sen gick vi hem.”

Läs mer >>

Krönika: Sluta inte vägleda era barn

Child dressed like spidermanAnahita Solimanaznavi: Under en period när min äldsta son var liten var han väldigt förtjust i spindelmannen. På morgonen på väg till sin dagmamma kunde han med kvicka och lätta fötter springa i sicksackmönster längs gågatan där vi bodde, samtidigt som han kastade ut händerna och åstadkom ljud som skulle få oss andra att förstå att han inte alls var en 5-årig pojke på väg till sin dagmamma, utan en superhjälte vid namn Peter Parker som hoppade mellan hustak och lyftkranar och kastade ut spindelnät som räddade liv.

Läs mer

Vad vill du bli när du blir stor då lille vän?

AnahitaDet är förmodligen bland de vanligaste frågorna vi vuxna ställer till barn. Faktum är nog att ytterst få inte har fått den. Det handlar om ”vad vill du bli när du blir stor då lille vän?” en fråga som när den ställs sannolikt inte uppbärs av onda intentioner utan tvärtom enbart kan vara möjlig tack vare en väl genomförd demokratiseringsprocess som gör att inget barn längre är bunden till sin klass eller sitt kön. Ingen skomakare och ingen skomakares barn ska behöva bliva vid sin läst. Jag håller med.

Läs mer

Låt alla dagar om året vara barnens högtid

AnahitaJulen är barnens högtid. Tycker de flesta av oss i alla fall. Många är vi som minns och tittar tillbaka på våra jular som magiska och också vill överföra dem till våra barn. För det flesta innebär julen också ledighet och inom oss har nog de allra flesta en inre bild av hur den ska spenderas. 
Vi ser framför oss en decembermånad där vi bakar pepparkakor och fixar med pyssel, går på julmarknader och målar julkort. Vi tänker oss snöiga uppförsbackar som vi pulsar oss upp för, allt för att få se våra små liv uppleva ett par sekunder av lycka när de susar ner för backen medan vinden viner omkring dem, och när klockan slagit 15.00 på julaftonseftermiddagen och vi alla sitter bänkade framför Kalle Anka spelar det ingen roll att vi vuxna sett programmet så många gånger att vi kan vartenda inslag utantill, eller att vi märker att våra barn som ju är uppvuxna med ett helt annat teveutbud inte riktigt förstår tjusningen med varken Pinocchio eller tjuren Ferdinand. För vi är tillsammans. Det är det som betyder något. Eller: Det är det som borde betyda något.

Läs mer